De vackra syrenerna utanför Lilla biblioteket, foto Mia Skott.
Jag sitter fortfarande och skriver i Lilla biblioteket. Den nya rutinen är välsmord. När frukost intagits och barnet vallats till skolan, gör jag en god kopp kaffe och sätter mig ner vid mitt vackra engelska skrivbord gjort av en okänd snickare runt förrförra sekelskiftet. De vita gardinerna är fördragna så att syrenernas skönhet utanför inte distraherar från arbetet. Sedan sitter jag vid datorn fram till mitten av eftermiddagen med paus för lunch och kanske någon kortare promenad i Gamla kyrkogården. Att få lite sol och röra på kroppen ger inspiration och ofta får jag nya idéer och ser manuset mer övergripande när jag lämnar det för en stund. Jag har också börjat cykla på eftermiddagarna, inte varje dag men ofta. En fantastisk tvåmilsrunda som bland annat tar mig till Mälarens strand där jag på en sten sitter en kort stund och avnjuter vattnet ur flaskan och de blåa vågiga dito framför mig.
I inlägget ”Skrivandet har sin tid och plats” trodde jag inte att jag skulle kunna åstadkomma en fungerande skrivrutin hemma. I inlägget ”Lilla biblioteket” för en månad sedan skrev jag om hur jag tog tag i saken och ordnade min skrivarlya som jag kallar Lilla biblioteket. Och jag har lyckats skapa ett litet paradis och lärt mig att konsekvent ignorera städ och plock i resten av lägenheten på ”arbetstid”. Jag är övertygad om att denna nya koncentration har sitt ursprung i det faktum att jag nu älskar att skriva på den här boken på ett helt nytt och fokuserat sätt än tidigare. Målet är mycket tydligare, och vägen dit ser jag som en spännande upptäcktsfärd. Visst har jag dåliga dagar med självförtroendet söndertrasat, då jag frågar mig själv vad i hela friden jag tror att jag håller på med. Men så tar jag en cykeltur eller en promenad, och kommer på rätt köl igen. Varje skrivrutin har sin tid, och just nu är denna min underbara skrivarbubbla.
Azul Tarazona
professor Jan von Bonsdorff
Konstvetenskapliga institutionenBox 630Uppsala universitetSE-751 26 UppsalaSverige