Mia Skott på Landsarkivet. Foto: Linda Oja 2012.
24 september 2012
Näst efter historiker som jag ständigt möter i korridoren och fikarummet, på seminarier och konferenser, på institutionsmöten av all de slag och på boksläpp (javisst, vi vet hur man firar böckernas utgivning!), figurerar arkivarier mest i min vardag. Dessa underbara människor som vet så mycket om det förflutnas skattkistor.
Förra måndagen var jag på Stadsarkivet i Stockholm. Ett helt fantastiskt ställe i vilken luften är lika lätt och ren som i Alperna. Sammanlagt var det tre arkivarier och tre framtagare – det vill säga de som går ner i underjorden i de stora rummen där de gamla dokumenten förvaras i långa hyllor – som bistod mig i mina sökningar under de ca sex timmar jag vistades där. Jag använde inte något tidtagarur, men så här i efterhand uppskattar jag att diskussionerna med arkivarierna varade ungefär i en halvtimme totalt, kanske till och med mer.
Och vi pratade om mycket. Förutom frågor om ingångar till källmaterialet, diskuterade vi bland annat om hur märkligt det var när Petra Mede kommer in på Stadsarkivet i SVTs Vem tror du att du är? och utbrister ”Verkar ju inte så populärt det här med släktforskning” eftersom det var helt öde i både expeditionen och forskasalen. Jag menade att detta gav en felaktig bild av arkivet i dubbel bemärkelse:
A) det är väldigt många som gräver fram sina förfäder i arkiven; och
B) det är inte bara släktforskare som nyttjar arkiv utan även historiker och andra forskare.
Beviset på motsatsen var uppenbart just förra måndagen då det var mer som T-centralen i rusningstid med släktforskare, historiker och andra oidentifierbara sökare av det förflutnas spår.
I onsdags förra veckan var jag tillbaka i Stockholm. Denna gång besökte jag Nordiska Museets arkiv i Gamla Garnisonen på Ladugårdslandet. Jag promenerar alltid dit från Centralen längs med Strandvägen, och tittar på de vackra gamla skärgårdsbåtarna som fortfarande är i bruk – jag ignorerar de Östermalmska vrakåken, ingen tjusning i dem – och förundras över hur alla gårdar och byggnader som utgjorde Östermalms gatubild förr i tiden har ersatts av monströsa palats från sekelskiftet 1900 i vilka ytterst få har råd att bo i. En spektakulär orättvisa mot kulturmiljön och oss fattiga.
På Nordiska Museets arkiv träffade jag tre arkivarier, och de fungerar också som framtagare. Jag studerade en märkvärdig mans samling, en kapten som levde på 1800-talet och som hade en passion för konstnärer och hantverkare under 1500-, 1600- och 1700-talen. Det finns verkligen fantastiska och udda samlingar i vissa arkiv, och Nordiska Museets arkiv är absolut ett av de främsta för dessa. Idéer till uppsatsämnen, avhandlingar och böcker bara hoppar upp från pergamenten och stirrar på mig med sina uppfodrande ögon. Jag önskar verkligen att alla kunde förstå hur mycket det fortfarande finns kvar att upptäcka och förklara om det förflutna.
Och idag var jag på Landsarkivet i Uppsala på jakt efter en bouppteckning som kunde vara nyckeln som skulle kunna låsa upp gåtan till en målarboks ursprung. Målarboken, som jag och en arkivarie ”fyndade” på ett arkiv i våras, är från tidigt 1700-tal och innehåller helt fascinerande bilder, och den har utvecklats till ett helt nytt och eget projekt finansierat av Vitterhetsakademien. Förutom sökandet efter bouppteckningen var jag också på Landsarkivet för att min favoritarkivarie (lite favorisering är tillåten!) ville fota mig ”in action” med källor, därför hon ska producera nytt material för skolelever och studenter som kommer på besök till arkivet. Och jag snodde till mig ett för forskardagboken också, se här bredvid (på bilden letar jag faktiskt just efter bouppteckningen, som tyvärr inte innehöll den information jag sökte).
Denna arkivaries nyfikenhet, entusiasm och kunskap har varit ett otroligt stöd för mig i min forskning och framför allt i sökandet efter Anna Maria. Hon och alla andra arkivarier och framtagare på de dussintals arkiv jag besökt bara under det senaste året, är som mina bästa vänner. De är en underutnyttjad resurs och de omtalas och tackas alldeles för lite i förord till historiska verk. Därför jag som historiker kan inte själv besitta all den kunskap om arkivbestånden som behövs för att sådana projekt som jag håller på med skall kunna fullbordas. Det vill säga projekt i vilka belägg kommer från många typer av material: mantalslängder, bouppteckningar, inteckningsprotokoll, privata brev, kartor, osv osv i all oändlighet, därför det är ett riktigt pussel att förstå förmoderna människors liv. I många fall är arkivarierna också själva historiker i grunden, så de har stor förståelse för mitt hantverk och arbetsprocesser vilket underlättar kommunikationen och projektens framåtskridande avsevärt.
Så du som läser detta, vi kanske ses på något arkiv snart. Jag har med stor sannolikhet en klänning eller kjol med fickor på eftersom det underlättar markant att ha dessa förvaringsutrymmen till att lägga skåpnyckeln och mobilen i (som måste vara på ljudlöst) när man springer från forskarexpeditionen, till arkivdatorn, till arkivförteckningspärmarna, till forskarsalen och tillbaka till expeditionen dagarna i ända. Och om du inte redan vet det så får man inte ha på sig en jacka inne i forskarsalen på något arkiv (i alla fall inget som jag har varit på) så som Lasse Åberg har i Vem tror du att du är? – bara de riktigt priviligierade som filmas i arkiven får visst ha det. Men varför förställa bilden av sökandet i landets skattkistor när verkligheten överträffar dikten?
Hösthälsningar Mia!