Photo: Justin Tippins (CC BY-NC-ND 2.0), Flikr.
Om du började lägga ett pussel, och efter en stund fick veta att hälften av bitarna är gömda i olika lådor och skåp runt om i Sverige, skulle du då fullfölja pusslandet? Det arkeologiska kunskapsområdet är ett sådant pussel, med många gömda bitar. De forskare som ändå letar och pusslar bygger upp en särskild och värdefull kunskap om arkeologiområdets officiella och inofficiella arkiveringsstrategier, och om de analoga och digitala tillgängliggörandesatsningar och sökvägar som präglar dagens arkeologiska informationslandskap.
De flesta arkeologiska utredningar och undersökningar sker som uppdragsarkeologi inför markexploatering (det är också denna typ av arkeologi som jag har mest inblick i via min avhandlingsforskning). Under en arkeologisk undersökning samlas en mängd material in. Materialet kan vara sånt som ritningar, mätdata, foton, filmer, beskrivningar, anläggnings- och fyndregistreringar, matriser, rektifierade historiska kartor, analysresultat och konserveringsrapporter. Ett urval av materialet presenteras sedan i en rapport som berättar om utredningen eller undersökningens resultat och utgör underlag för länsstyrelsens vidare beslut.
I Riksantikvariets vägledning för uppdragsarkeologisk rapportering poängteras att ”dokumentationsmaterial som är av betydelse för en undersökning ska upprättas och tas om hand så att det bevaras och är tillgängligt” i ett ”offentligt arkiv som omfattas av 2 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen”. Samtidigt vet vi sedan tidigare att en hel del undersökningar aldrig rapporterades innan uppdragarkeologin formaliserades på 1990-talet. Trots att rapporteringen nu fungerar bättre stannar ofta stora delar av dokumentationsmaterialet kvar hos de uppdragsarkeologiska firmorna. En arkeolog på ett större företag berättade nyligen för mig om deras datalagring:
”Vi har ju enormt mycket data på våra servrar som vi inte vet vad vi ska göra av, till exempel. Var ska allt det här lagras? Vem ska ajourhålla det, och se till att det blir sökbart även i framtiden?”
Situationen med data separerad från undersökningsrapporterna, och på olika lagringsmedium som disketter, cd-skivor, hårddiskar och servrar runt om i landet beror bland annat på den svaga beredskapen från arkivmyndigheters sida att ta emot material i andra former än sådana som går att skriva ut på papper. (Bör tilläggas: arkivmyndigheterna arbetar intensivt på att lösa denna utmaning, men det är svårt.)
Om vi byter perspektiv från de som skapar rapporter till de som år, årtionden, halvsekel senare använder dem, ter sig utmaningarna på ett annat sätt. Vid ett forskningsseminarium som ARKDIS arrangerade i september berättade en doktorand i arkeologi om sin forskning. Hen är beroende av uppgifter från tidigare undersökningar som källmaterial och rapporterna är ofta första anhalt. I dem söker hen uppgifter, och hänvisningar till uppgifter som eventuellt finns på andra ställen än i rapporten.
Sökandet, som doktoranden ägnat mycket tid åt, förutsätter för det första kännedom om var rapporterna hittas. Äldre rapporter finns i regel tryckta i Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museers arkiv Antikvarisk-Topografiska arkivet (ATA), sökbara via den digitala bibliotekskatalogen Vitalis. Yngre rapporter kan finnas tillgängliga i digtal form via Riksantikvarieämbetets webbkatalog SAMLA. Innehållssökningar är dock svårt både vad gäller de analoga och digitala rapporterna eftersom indexering varit, och fortsätter att vara, knapphändig. Därför behövs ofta också kunskap om tidigare publikationer med tillräckligt utförliga referenser som kan fungera som sökingångar. Eftersom ett antal rapporter varken slutförts eller skickats in krävs också sökningar via länsstyrelser diarier efter uppgifter om icke rapporterade undersökningar som det ändå kan finnas ett visst dokumentationsmaterial från i lokala arkiv.
När en rapport väl är återfunnen behöver användaren ha kännedom om vilket urval uppgifter som, vid tiden för rapportens publicering, var brukligt att ta med i rapporten, och vilka uppgifter som eventuellt finns på annan plats. Foton är till exempel ett material som kan ge information om utgrävningsplatsen och utgrävningsförhållanden. Finns fler foton bevarade än de som valts ut för att ingå i rapporten? Finns de i så fall analoga i en arkivkapsel, digitala men svårtillgängliga på en cd-skiva hos ATA, eller finns de digitala att skicka efter från undersökarens eget arkiv?
Att använda redan befintliga uppgifter i arkeologisk forskning (i stället för att göra nya utgrävningar) kräver alltså omfattande metodkunskaper i informationssökning, och insikt i hur dokumentations- och arkiveringspraxis förändrats. Med ett informationsvetenskapligt perspektiv bygger denna informationsanvändning på en kompetens som (till stora delar) kan göras mer explicit, traderas i utbildningssammanhang och ses som arkeologisk metod.
Doktoranden som berättade om sitt arbete på ARKDIS forskningsseminarium efterlyste en beskrivning av de analoga och digitala sökingångar som finns idag, samt någon form av stöd – till exempel i form av en metodbok – i arbetet med sökningar, avgränsningar och värderingar av material från tidigare arkeologiska undersökningar.
Detta är ett viktigt område för fortsatt samarbete mellan arkeologer och informationsvetare – kanske ett nästa steg efter ARKDIS?