Vitt och brett eller tight och åtsmitande?
 Kvinnliga prästers syn på ämbetsklädseln

Av Birgitta Meurling
Publicerad:2013-03-13 12:54

Kvinnor är vana vid att bli bedömda efter sitt utseende. Redan tidigt lär sig små flickor hur de skall klä sig för att behaga och vara ”rätt”. En flicka skall vara söt, en kvinna vacker. Smink, smycken och accessoarer är viktiga byggstenar i skapandet av kvinnlighet. Kvinnan ansvarar för sin kropp, att den är snygg, vältränad, väl bibehållen och välklädd, men hon ansvarar också för det intryck hennes yttre uppenbarelse gör på andra. Samtidigt bör en kvinna vara anständig och respektabel. Det innebär att det är kvinnans plikt att se till att hennes ben, barm eller frisyr inte väcker anstöt. Detta är inte minst tydligt inom yrken där utövarna bär uniformer eller uniformsliknande plagg. Så här berättar Lisa, en kvinnlig präst som besvarat en av mig utsänd frågelista:

När jag prästvigdes, 21 år gammal var det prästklänning som gällde. Det hade övergått från Margit Sahlins modell med motveck runt midjan till helskuren klänning som väl var. Min klänning slutade ovanför knäet, mina äldre kollegors gick en bra bit nedanför knäet, så jag blev känd som präst i kortkort. Fast den var bara kort.

Lisa blev alltså känd som prästen i kortkort. Mot sin skräddares inrådan lät hon nämligen sy upp en prästklänning, vars kjol slutade ovanför knät, vilket blev föremål för synpunkter. Till skillnad från vissa andra uniformerade yrkesgrupper har kvinnliga präster ändå en viss valfrihet när det gäller utformning av ämbetsklädseln, medan exempelvis polisklädseln är strikt reglerad. För att inte väcka anstöt får kvinnliga poliser inte bära uniformskjol vid yttre tjänst.1 De får i stället välja långbyxor eller byxkjol (Åse 2000:7).

Denna artikel utgår från en pågående undersökning, som handlar om prästers förhållningssätt till och syn på ämbetskläder. Jag har intervjuat kvinnor och män i prästyrket samt skickat ut frågelistor (ett slags frågeformulär) på samma tema till präster i olika stift.2 I denna artikel står de kvinnliga informanternas resonemang i fokus. Mina sageskvinnor – eller informanter – får berätta hur de genom val av ämbetsdräkt tar plats inom ett manligt konnoterat yrkesområde och hur de genom att gestalta kroppen på ett anständigt och respektabelt vis signalerar seriositet i yrket. Som huvudinformanter i denna text får Lisa (f. 1949), Petra (f. 1960) och Britt-Inger (f. 1968) fungera. Jag låter dem komma till tals genom förhållandevis många citat.

Klassisk, färgglad eller ihopplockad

Anständighet är en dygd, men i den kristna föreställningsvärlden räcker det inte med att en kvinna är anständig. Hon måste också övertyga omgivningen om att hon är det. Därmed blir anständighetskravet dubbelt: att både vara anständig och att visa att man är det (Tseëlon 1998, Åse 2000:7). Att uppträda belevat och klä sig strikt kan vara ett sätt att uppvisa anständighet. För kvinnor i prästyrket är det särskilt viktigt att uppvisa denna kvalitet, vilket i sin tur förstärker intrycket av att man är seriös i sin yrkesroll. Mina informanter lyfter också fram betydelsen av att vara välvårdad. Som Britt-Inger uttrycker det: ”Jag tycker att man ska vara hel och ren, välvårdad. Långt eller kort hår, uppsatt eller löst hängande spelar mindre roll, bara det är välvårdat tänker jag.”

Det välvårdade intrycket förstärks av den klädstil man väljer. På min fråga om hur informanterna vill karakterisera sin privata klädstil, svarar flera av kvinnorna att de har en klassisk klädstil. Det ger associationer till tidlösa plagg av god kvalitet, plagg med stil och klass, plagg som kan användas länge och som vittnar om god smak. En person i plagg av klassiskt snitt inger ofta ett visst förtroende (åtminstone inom vissa yrkesområden), en viktig kapitaltillgång inom de flesta yrken.
 

1.Statsvetaren Cecilia Åse har uppmärksammat problemet med att urskilja kvinnor som något från normen avvikande genom att tala om t.ex. kvinnliga präster och kvinnliga poliser, i stället för att helt enkelt tala om präster och poliser rätt och slätt (Åse 2000:21). Jag är medveten om problematiken, men föredrar som en språkligt elegantare konstruktion att tala om kvinnliga präster i stället för kvinnor i prästämbetet eller liknande, även om jag ibland försöker variera språkbruket.
2.Materialet består av frågelistsvar, intervjuer och informella samtal med präster under perioderna 1997–1999 och 2010–2013. Jag har även bedrivit deltagande observation på Pastoralinstitutets kläddag i Uppsala i februari 2011, 2012 och 2013. Dessutom används artiklar, broschyrer och småtryck samt vissa internetkällor. Se vidare Meurling 2011a, 2011b och 2013.