Krönika
The End of the Affair (1951), eller Slutet på historien, är en av Graham Greenes mest kända romaner, även filmatiserad. Den handlar om passion och religion, två storheter som inte alltid kan samsas. Och nog känns den igen, passionen alltså. Den är som en sjukdom, har det sagts. Den som drabbas tappar vett och sans, perspektiv och proportioner. Världen både krymper och vidgas på samma gång. Men vad är det egentligen som händer? Ja, om detta handlar en stor del av världslitteraturen, dramatiken och musiken, även psykologer, själavårdare och andra hjärnskrynklare har halkat på sin egen halhets halka i denna angelägna fråga. Somliga påstår att det handlar om hormoner, andra att det är dofterna som är boven i dramat. Någon lägger ut ett doftspår och vissa av oss faller handlöst, medan andra föredrar en annan after shave, eau de toilette eller varför inte kroppsodör.
Som amatöruttolkare av förälskelsens mysterier kan jag bara förmoda att det handlar om bekräftelse, att spegla sig själv i den andre, att ge och ta i ett intensivt och laddat känsloläge som kan liknas vid ett undantagstillstånd. Mestadels är sådana högspänningslika tillstånd omöjliga att dväljas i under längre tid. Enligt den italienske sociologen Francesco Alberoni blir vi förälskade när vi har tråkigt och längtar efter spänning och omväxling. Han framhåller också att man bara kan vara förälskad i en person i taget, medan man kan älska flera samtidigt.
Om religion är opium för folket, så kan förälskelse liknas vid berusning för individen. Och ständig berusning är skadlig, varför känslan måste transformeras på ett eller annat sätt, i bästa fall till det som kallas kärlek. Slutet på historien kan därför också vara början på en annan berättelse.
Men åldern då, spelar inte den någon roll? Blir vi inte förståndigare med åren? Nja, både och. Vi kanske har lärt oss något av tidigare erfarenheter, men när förälskelsen drabbar står vi ändå ganska handfallna även i mogen ålder. Hur vi hanterar – och tillåts hantera – denna känsla hänger dock samman med det historiska och kulturella sammanhanget. Förälskelse är i den bemärkelsen både evig och kulturell. Och när det gäller att styra passion och reglera sexualitet har religion och kyrka inte sällan haft ett finger med i spelet. Men även sociala positioner och ekonomiska resurser har varit avgörande. Utomäktenskapliga förbindelser kunde t.ex. accepteras vid Gustav III:s hov, men fördömdes och bestraffades i värsta fall med döden i bondesamhället. Grevinnan Stina Pipers utomäktenskapliga barn accepterades, men hennes samtida, Annika Larsdotter i Kärråkra, avrättades för att hon lagt sitt oäkta barn på lönn. Goethes unge Werther tog sitt liv i romantisk känsloyra, medan man praktiserade resonemangspartier i storbondemiljö.
Idag föreställer vi oss nog att vi har en mer liberal syn på förälskelse och kärlek, men i själva verket styrs även vi av normer och värderingar på detta område. Det finns föreställningar om hur den ”normala” romansen och den ”äkta” kärleken ser ut och vi reagerar om människor bryter mot det outtalade regelverket. Man mixar inte ålder, etnisk tillhörighet, kön och sexuell orientering fritt och ostraffat idag heller.
Vad lär vi oss då av detta? Jo, att vi kanske varken nått början eller slutet på historien. Vi harvar på någonstans i mitten. Kärleken är inte fri, men inte heller helt bunden. Passionerna kommer och går, svåra att tygla, men underbara att uppleva.
Birgitta Meurling