Platon och det poetiska vansinnet

Av Eva-Carin Gerö
Publicerad:2009-05-28 19:17

Porträtt av Johann Wolfgang von Goethe ute i naturen. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein (1751-1829) Rom, 1787.

Titelsidan till Johann Wolfgang von Goethes "West-östlicher Divan", Stuttgart 1819.

Skyddsomslag till "Lebens-Ansichten des Katers Murr" med gravyr av E. T. A. Hoffmann, tredje upplagan, Berlin 1855, vol. 2. Gravyren av Katten Murr är identisk med en förlaga av Hoffmann som dessutom beskrivs av Hoffmann i förordet till den första volymen.

Föreställningen, och i viss mån idealet, att en poet är inspirerad av ”något utanför” eller ”högre”, eller rentav är uppfylld av ett slags vansinne eller raseri präglar vår världslitteratur. I Goethes West-östlicher Divan möter vi exempelvis följande versrader, präglade av utvaldhet och uppfylldhet:

Var fick du det ifrån?
Hur hittade den dig –
Gnistan som göt liv
I falnad glöd på nytt,
Liksom ur vardagsbråte?

[…]
Man hittar ingen rimsmed
Som ej tänker ’Bäst är jag’,
Ingen spelman som ej föredrar
Egna låtars klang.

Och vem är jag att tadla dem?
Den åt andra äran ger,
Tar av nöden adelsmärket från sig själv.
Lever man, när andra livet njuter?

Och så var jag ock bekväm
I ett och annat förgemak,
Där andra ej att skilja har förstått
Musträck, koriander.

Också i  E. T. A. Hoffmanns Katten Murrs levnadsbetraktelser (1821) återfinns den inspirerade poeten, närmare bestämt i parodisk form. Här skapas komik genom att det katten Murr självmedvetet och pompöst säger sig vara ”poetiskt” hänryckt av är den vardagliga, kattmatsdoftande ”tillvarons vana” och ”höga perspektiv (konkret, uppifrån ett tak)”, medan Hoffmanns verkligt inspirerade konstnär, kapellmästaren Kreisler, däremot är sökande, lågmäld och lidande i sin strävan efter fulländad konst och kärlek. Kattens diktaryra låter sålunda:

Åh du tillvarons ljuva vana! utropar den välbekante holländske hjälten i tragedin [Egmont hos Goethe]. Så ock jag, men inte som hjälten i det kvalfulla ögonblick då han ska skiljas från denna – nej! – utan i just det ögonblick då hela den lustfyllda tanken genomforsar mig att jag nu helt och hållet kommit in i den Ljuva Vanan. Åh Natur, heliga, höga Natur! Hur hela din Extas genomströmmar mit anstormade bröst! Dock förmår ej var och en som läser eller inte läser dessa rader greppa min höga Uppfylldhet, ty ej alla är förtrogna med de höga perspektiv som jag svingat mig upp till.

Var kommer då denna föreställning om den inspirerade, och stundtals till och med profetiske diktaren ifrån? Tanken på gudaingiven poetisk inspiration finns i vår västerländska litteratur alltifrån Homeros hjältediktning, nedtecknad på 700-talet före Kristus. Och föreställningen om diktarens ”vansinne” eller ”raseri” möter vi tidigt i en berömd passage i Platons dialog Faidros, troligen författad, i sin slutgiltiga form, ca. 369 f. Kr. Angenämt småpratande avlägsnar sig Sokrates och hans unge vän Faidros från staden Athen. De följer floden Ilissos ut i naturen. Sokrates märker snart att Faidros är helt uppfylld av ett tal av Lysias, som han nyss har hört, om den kallt beräknande kärleken. Och, som det visar sig, har Faidros ett skrivet exemplar av talet med sig.