19 oktober 2012
Idag är jag hemma och sjuk. Kroppen gör ont, huvudet bränner, jag öppnar fel skåp för att hämta en kopp i köket som varit mitt och organiserat på samma sätt i över tre år. Bihålorna känns, jag är helt plötsligt medveten om deras existens, det brukar jag inte vara.
Det började igår strax efter lunch. Kunde inte koncentrera mig på presentationen jag förbereder för 1700-talskonferensen Sverige och allt det andra. Och det var konstigt för det har varit otroligt roligt att jobba med presentationen som är den första jag ger i ett större sammanhang om mitt nya avhandlingsarbete. Är presentationen kanske inte så bra? Funderade jag. Har jag tappat lusten för ämnet? Tänkte jag, men bara i en bråkdels sekund för i samma stund insåg jag – kanske på grund av det absurda i denna tanke – att anledningen till mitt ofokuserade beteende var fysisk. Det onda i kroppen och huvudets tunghet blev med ens uppenbara och med detta kom insikten om att jag var på väg att bli sjuk.
Var göra? Jo, ställa in handledarmötet som skulle gå av stapeln två timmar senare. Av princip tycker jag att man inte ska sitta igenom ett sådant möte sjuk – inte bra för mig och mitt självförtroende eftersom jag kommer att underprestera; inte bra för mina handledare eftersom 1) jag kan smitta dem och de kan bli sjuka, 2) de kan börja tro att jag håller på att tappa greppet om ämnet eftersom jag kommer att underprestera, och 3) de kan utnyttja sin tid till bättre saker istället. Och dessutom ställde jag in mötet med gott samvete – båda handledarna arbetar på min institution så vi har möjlighet att ses igen utan alltför komplicerade logistiska övningar, och erfarenheten säger att de är oerhört flexibla och förstående – bättre handledare kan jag inte önska mig! Och självfallet var det inga problem, vi ses nästa vecka istället. Jag gick hem och stöp i säng och sov nästan på en gång. Och som tur var, var det min dotters gymnastikkväll vilket innebar att min underbara lillebror hämtade henne från skolan, så jag kunde fortsätta att vara i pyjamas resten av dagen.
Men efter att ha sovit en liten stund vaknade jag. Jag är nämligen inte så bra på att sova under dagtid, även när jag är sjuk. Jag var för trött för att läsa så satte på SVT Play istället. Först tittade jag på den välproducerade, men inte speciellt kontextualiserande Upplysningstidens hjältar. Allt blir så svart på vitt – så var det innan [fenomenet, i detta fall upplysningen], och titta hur annorlunda och fint det blev efter. Allt som var ”innan” framställs som så dåligt, outvecklat, primitivt, och så var det självfallet inte. Och ”upplysningen” som fenomen är inte heller helt oproblematisk. Men ändå, dokumentären var intressant och det var roligt att se bilder från min gamla hemstad Cambridge och jag fick inspiration till att köpa Encyclopedia i pocket. Jag ser fram emot nästa avsnitt.
Jag tittade också på det sista avsnittet av Vem tror du att du är? med Mark Levengood. Och jag är rädd för att min kritik mot programmet bara växer. Beskrivningarna av släktskapen var osammanhängande och de förklarade inte varför de inte utnyttjade vissa uppenbara ingångar till källmaterialet – och därmed Levengoods släkthistoria. Och varför grävde de inte mer om hur hans farfar faktiskt dött? Det skulle ha varit jättespännande. Eller missade jag kanske något, jag var trots allt sjuk? Det som framkom med all tydlighet var i alla fall att Mark Levengood är en oerhört rolig, smart och sympatisk människa.
Innan min dotter blev levererad hem efter gymnastiken, hann jag också att titta på underbara Stephen Frys stora språkresa. Finns mycket positivt och intressant att säga om denna dokumentär, men det som slog mig mest var det faktum hur engelskt perspektivet var. Jag bodde i landet i nästan tretton år, och med den erfarenheten i bagaget blev det så väldigt uppenbart. Jag höll med Fry om tolkningarna av engelsmännen, jag förstod hur han resonerade när han utifrån hans – det engelska perspektivet – tolkade andra kulturers sätt att nyttja svordomar (för det var vad detta avsnitt handlade om – svordomar), men jag tycker inte att hans analys och slutsatser alltid passade i till exempel den svenska kontexten. Det är ett problem, eller i alla fall ett potentiellt problem, när utländska dokumentärer visas i andra länder som har annorlunda kulturella koder och kontexter. ”Sanningarna” i dokumentärerna kan då adopteras på onyanserade premisser. Men vissa skulle kanske kalla det positiv kulturell överföring, som ett led i den kulturella globaliseringen. Helt oproblematiskt är det i alla fall inte. Tänk vad intressant det hade varit om man efter programmet hade en liten debatt mellan svenska historiker, språkvetare, beteendevetare osv. för att analysera innehållet i Frys program i den svenska kontexten. Men programmet var inspirerande och nästa avsnitt är om det skrivna ordet så det ska bli oerhört kul att se.
Nu sitter jag här i mitt kök, strax efter kl. 9.00 på fredagsmorgonen. Tidigare i morse lämnade jag min dotter på skolan och åkte förbi mataffären för att inhandla citroner, melon och annan god och nyttig ”sjukdomsmat”. Om jag hade varit frisk skulle jag snart ha gått på personalfika på Historiska institutionen, följt av fotografering för de personliga hemsidorna (som i mitt fall är en desperat angelägenhet) och sedan skulle jag ha tagit tåget till Stockholm och Kungliga biblioteket där delar av en oerhört spännande samling väntar på mig i specialläsesalen. Men allt det får vänta. Jag ska vila lite nu, och efter det titta på presentationen för konferensen nästa vecka. Kroppen är matt och huvudet gör lite ont, men det är ju så roligt, inte kan jag bli sjukare av det heller? Och efter det, till min lycka, ska jag se Stephen Frys nästa avsnitt om skriften som precis lagts upp SVT Play. Får se om det programmet lyckas vara lika tankeväckande som de andra jag såg i går eftermiddags. Om jag har tur. I vilket fall som helst väntar ytterligare en sjuk historikers vardag.