Mia Skott med sin kornblå mitella. Foto: Jan von Bonsdorff.
18 februari 2013
I tidigare inlägg har jag ofta funderat praktiskt och lite mer filosofiskt över skrivandet, dess funktion och syfte. Det har handlat om att finna skrivro, att elaborera med olika stilar och genrer, varför jag skriver och min kärlek till orden. För ett par veckor sedan stötte jag på en ny utmaning då jag blev ofrivilligt och temporärt vänsterhänt. När jag började skriva detta inlägg förra veckan gjorde jag det med vänster hand, sen kom en workshop på Kungl. Vitterhetsakademien emellan och nu när jag tar upp trådarna i inlägget igen är högerhandens fingrar med, om än lite stela.
Men som sagt, förra veckan fumlade de ovana vänstra fingrarna över tangentbordet kors och tvärs. Vänsterhanden fick lära sig en ny fingersättning och höll sig ej längre bara till a s e r t c g… Varför, undrar ni? Jo tanten hade halkat på en isig trottoar. Tänk vad broddar hade varit bra, men ack fåfängan tog över och resultatet var en fraktur i höger axel. Och jag skrev förra veckan:
Vet ni hur frustrerande det är att inte kunna få ner orden lika fort som formuleringarna uppstår i huvudet? Hur ont det gör, ja ondare än sprickan i axeln, att inte ha friheten att skriva när man vill? Visst kommer tårarna lättare av det faktum att min dotter inte vågar krama mig för risken att göra mig ännu mer illa, än svårigheterna att rätta stavningsfel då ”Back space” och ”Delete” är på den skadade handens sida av tangentbordet. Men de våta uttrycken för uppgivenhet är inte långt borta när jag skrivit ”jga”, ”sårickan” och ”ilka”. Och högerhanden sprattlar hårt hållen av mitellan. Den vill skriva, den vill omvandla tankar till text, den vill hjälpa mig. Men det får den inte – ligg still! – för den och armen måste vara helt funktionslösa, annars kommer sprickan inte att läka. Ortopeden var bestämd. Och jag är bedrövad.
Under torsdagen och fredagen förra veckan var jag riktigt låg, den oerhört intressanta och spännande workshopen till trots (nästa inlägg handlar om denna). Nedstämdhet drabbar mig mycket sällan och problemsökare som jag är försökte jag identifiera den största orsaken till detta tillstånd. Jag ville finna en syndabock som jag kunde attackera och förinta. Något konkret som jag skulle kunna åtgärda, och föga förvånande sökte jag trots beviset ovan svaret i de fysiska åkommorna. Först tänkte jag på att det var tröttheten av att ha så fruktansvärt ont. Sedan började jag fundera på om det inte kunde vara de ganska starka värktabletterna ortopeden hade gett mig, ovan knaprare som jag är.
Kollegor, nära och kära stöttade mig så fint de där dagarna, och workshopen gick oerhört bra, så jag kände mig lite bättre framåt lunch på fredagen. När jag samma eftermiddag fick den oerhört goda nyheten av ortopeden att veckan fastkramad av min kornblåa mitella (se bild) varit fruktbar och att jag nu kunde ta av den förutom under transport, var leendet åter på mina läppar. Dessutom menade doktorn att värktabletterna utan tvekan kan resultera i en känsla av ledsamhet, och så även tröttheten förorsakad av smärtan.
Men på kvällen kunde jag ändå inte låta bli att fortsätta analysen av min tidigare nästan bottenlösa bedrövelse, nu med mer vigör och klarsynthet förstås. Och då slog det mig – jag hade inte skrivit ordentligt på en vecka. Jag skriver en bok om Anna Maria Thelott, jag för egen ”privat” dagbok, jag skriver ”En historikers vardag”, jag författar ofta långa meddelanden till kollegor och vänner, jag skriver på en avhandling, och föga förvånande så har jag några andra hemliga skrivprojekt också. Inget av detta hade jag kunnat göra tillfredställande på en vecka förutom det jag citerat ovan (som var jättesvårt att skriva), några få mejl (som tog oerhört lång tid att författa), korta osammanhängande anteckningar under workshopen och avhuggna sms på mobilen. Det normala i min vardag är att bearbeta och kanalisera känslor, tankar och idéer av både personlig och historievetenskaplig art i ord, i meningar, i produktion av text, och detta uttryck hade fattats mig. Därför tror jag att min hopplösa sinnesstämning var minst lika påverkad av skrivlösheten som av smärtan och värktabletterna.
Nu är högerhanden tillbaka, den springer nästan över tangentbordet, så lycklig är den över att tillfredsställa sin ägare. Skrivlösheten är ett minne blott, men som minne ska jag vårda den ömt för utan den glömmer jag att uppskatta det självklara och så betydelsefulla – att ha två händer som med deras gemensamma fingersättning gör att jag kan skriva obehindrat och snabbt. Och vem är jag som en skrivlösperson? Inte bara avtrubbad emotionellt, utan heller ingen historiker. För idag finns inte någon annan accepterad metod att presentera analyser och resultat på än genom skrift. Så ta hand om era händer, visa dem er uppskattning och kärlek. Och sätt på er broddar.