28 september: Vems bild är detta?

Av Ragnar Hedlund
Publicerad:2015-09-28 09:50

Fig. 1. Denarius med Tiberius porträtt. Eftersom Tiberius var kejsare vid den här tiden var det kanske ett sådant mynt Jesus höll upp? Källa: Alvin

Scenen utspelas i en liten stad längst ute i det romerska imperiet. En dispyt pågår mellan en grupp män. Någon i gruppen frågar om det är OK att betala skatt till den romerske kejsaren. En man tar då ett mynt, håller upp det och säger: vems bild är detta? De andra svarar ”kejsarens.” Mannen svarar då ”ge kejsaren vad som tillkommer honom, och herren vad som tillkommer honom.”

Anekdoten är antagligen välbekant: den är hämtad ur Matteusevangeliets tjugoandra kapitel och personen som talar är förstås Jesus. Det här antyder att redan runt år 30 efter vår tideräknings början (då det här ska ha hänt) kunde man utgå från att åtminstone bildat folk kände igen kejsarens bild, även längst ute i imperiet. Och så var det nog i hela riket. För den allt överskuggande majoriteten av invånarna i Romarriket var nog bilderna på mynten det enda de någonsin såg av sin härskare. Och i det sammanhanget är det väl naturligt att tänka sig att folk tittade på mynten.

Men inte idag, väl?

Jo, tydligen. 1 oktober ska de nya svenska sedlarna börja komma ut. Först ut är 20-, 50- , 200- och 1000-kronorssedlarna med Astrid Lindgrens, Evert Taubes, Ingmar Bergmans och Dag Hammarskjölds porträtt. Okontroversiella val, kan man tycka. Men när Riksbanken för några år sedan kungjorde vilka porträtt som skulle pryda de nya sedlarna kunde man i stället läsa att valen var ohistoriska, populistiska. Och i vintras kritiserade artisten Malena Ernman den nya 500-kronorssedeln som kommer att visa Birgit Nilssons porträtt - sedeln pryds nämligen även av en scen från Wagners opera Valkyrian (Nilsson blev ju speciellt berömd för sina Wagnertolkningar) och skulle verkligen den gamle antisemiten Wagner få vara med på ett svenskt betalningsmedel i vår tid?

Sådana här bilder berör tydligen fortfarade. Det är därför jag hela tiden verkar komma tillbaka till det här med betalningsmedel: jag är antikhistoriker och har i min forskning sysslat med bildkonst i det romerska imperiet, framför allt just myntbilder. Och det är rätt fascinerande att se hur dessa alldagliga objekt, som var och en av oss kan ha i fickan varje dag, kan väcka så mycket känslor, vara förknippade med så många värderingar, drömmar och idéer.

Men samtidigt missuppfattas bilder ständigt när de tas ur sin kontext. Vi ser dagligen hur bilder anklagas för att vara manipulerade, arrangerade, tagna ur sitt sammanhang. Och historiska bilder, som till exempel på antika mynt, tas ju hela tiden ur sina sammanhang. Eller rättare sagt: vi skapar hela tiden nya sammanhang åt dem.

Vi går tillbaka i tiden igen, denna gång till början av 1600-talet. Då tillverkades under en viss Philip Hainhofers ledning det berömda Augsburgska konstskåpet. Skåpet gavs som gåva till Gustav II Adolf när denne marscherade in i Augsburg med den svenska armén 1632 och transporterades efter kungens död iväg till Sverige (detta måste ha varit en fantastisk resa i sig - efter en resa som tog bortåt ett år anlände skåpet i perfekt skick och med alla de föremål som hörde till skåpet fortfarande kvar).

Nå, bland dessa fanns ett 300-tal mynt. Dessa ingick i en samling fylld med märkliga föremål av vitt skilda slag som skulle illustrera samband mellan himmel och jord, vetenskap och religion, människa och natur, det kända och det okända. Men denna typ av samling blev snart ofashionabel och mynten från konstskåpet införlivades i det som skulle bli universitetets systematiska myntsamlingar. Föremålen bytte kontext, igen. Från att ha varit byggstenar för renässansens humanistiska bildningsideal blev mynten specialiserade verktyg för forskare inom den akademiska disciplinen Numismatik (som ”läran om mynt” kallas). Men det här innebar också att mynten blev svårtillgängliga för alla andra - Numismatiken blev ytterligare en av humaniorans alla smala, ytterst specialiserade discipliner; en av många knappologier om man så vill.

Men det här kan vi ändra med vår tids digitala teknik. Vi kan inte bara tillgängliggöra föremålssamlingar online, vi kan till och med återskapa forna tiders samlingar och därigenom också visa på hur mångsidig humanioran kan vara. Uppsala universitetsbibliotek deltar tillsammans med ett antal andra svenska universitet i byggandet av kulturarvsdatabasen Alvin (www.alvin-portal.org), ett projekt som strävar i den riktningen. Alvin är utvecklad för att kunna härbärgera en lång rad olika typer av samlingar – böcker, arkiv, och i stort sett alla möjliga andra typer av föremål. Och som ett pilotprojekt på Uppsala universitets myntkabinett håller vi på med att tillgängliggöra våra samlingar av antika mynt, totalt drygt 4600 objekt, online i Alvin (fig. 1). På sikt hoppas vi kunna göra hela myntkabinettets samlingar (om ca 40 000 objekt) tillgängliga. 

Alvinprojektet innebär att Uppsala universitets samlingar av mynt kommer att bli tillgängliga till långt fler än de numismatiker och andra myntintresserade som normalt besöker myntkabinett eller konsulterar myntsamlingar online. Men eftersom Alvin byggs för att kunna ta emot vilken typ av föremål som helst kommer vi att kunna göra mycket mer. Till exempel skulle studenter kunna använda databasen för självstudier. Men framför allt kommer vi, i och med att vi kan koppla ihop olika föremål precis hur vi vill i databasen, kunna återskapa Augsburgska konstskåpet, eller 1700-talets systematiska samlingar, bara med ett knapptryck. Och med Alvins hjälp kommer vi att kunna vrida och vända på den där gamla frågan ”vems bild är detta?” igen. Frågan är om vi får svar på frågan - får vi någonsin det? Men vi kommer att kunna få nya infallsvinklar på problemet.

Den här veckan kommer vi att titta på några exempel från Alvin och lite funderingar de kan leda till. I morgon: hamnen i Ostia, Peter Ustinov och dataspel. Bland annat.