Fig. 1a. Bronsmynt med porträtt av Herakles i lejonfäll. Myntet slogs i Syrakusa på Sicilien av Pyrrhus, kung av Epirus. Källa: Alvin
Fig. 1b. Frånsida av samma mynt.
Förra veckan avhölls den internationella numismatiska kongressen i Taormina på Sicilien. Detta myntvärldens största happening anordnas vart sjätte år och brukar samla ca 700 deltagare. Det här var femtonde gången kongressen ordnades och tidigare år har kongressen ägt rum i till exempel Berlin, Madrid och Glasgow. Det var därför rätt spännande att se hur det skulle gå den här gången, då kongressen skulle klämmas in i en betydligt mindre stad. Jag tror de flesta deltagare bör ha varit mycket nöjda.
En sån här kongress är förstås en lätt förvirrande upplevelse även för den som varit med förr. 20-minuterspapers om allt från så kallade förmonetära betalningsmedel (ofta metalltackor som använts ungefär som mynt) till moderna medaljer, folkvandringstida myntfynd och senaste säkerhetsmontrarna avhandlas i en rasande fart. Litervis med kaffe och prosecco konsumeras, metervis med snittar läggs upp. Språken är legio: föredragshållare från Frankrike pratar om Herrscherwechsel i det romerska imperiet på engelska, medan en svensk sitter längst bak och antecknar. Under några få dagar kan man uppleva hur den ganska mondäna turistortens gator plötsligt befolkas av numismatiker med illröda kongressryggsäckar och namnbrickor. Det är, kort sagt, en salig röra. Fellini skulle ha älskat det.
Och så, plötsligt, är allt över. Gråtmilda tacktal hålls, applåder dånar genom kongresshallarna. Trötta delegater packar ner sina böcker med alla abstracts, köper de obligatoriska souvenirerna och vykorten till familjen och beställer taxibilar från hotellet till flygplatseni Catania. Vi ses om sex år i Warszawa!
En sak som var speciellt intressant i år var att stort utrymme ägnades åt diskussioner om databaser. Som vi pratade om i måndags är en av framtidens stora utmaningar hur databaser ska kunna samköras; inom den romerska numismatiken har man kommit rätt långt med detta, onlinedatabaserna Coinage of the Roman Republic Online (http://numismatics.org/crro/) och Online Coins of the Roman Empire (http://numismatics.org/ocre/), som båda samlar material från flera större databaser, är exempel på detta. Vi har redan börjat länka material i Alvin till dessa.
Att detta megamyntkollo äger rum just på Sicilien är ganska passande. Ön är nämligen en av de där platserna där en lång rad kulturer genom historien mötts. Dagens lilla bronsmynt från Syrakusa är bara ett av många exempel på det (fig. 1a och b). Myntet är slaget för Pyrrhus, kung av Epirus. I modern tid har han varit mest känd för begreppet ”Pyrrhusseger”: efter ett blodigt slag mot romarna vid Asculum i Apulien år 279 f. Kr, som Pyrrhus vann med stora förluster, ska han ha utbrustit att om han segrade på det sättet en gång till skulle han vara förlorad.
Pyrrhus var en rätt typisk kondottiärfurste under den trassliga period som vi brukar kalla hellenismen. Den inträder efter att Alexander den store etablerat sitt enorma välde under 300-talets sista årtionden, men sedan dött tidigt. Alexanders erövringar övertogs då av hans generaler och delades snabbt upp i ett antal kungadömen. Detta var en tid då företagsamma soldater hade goda möjligheter att utöka sin makt, och Pyrrhus var en av dem.
Efter sina fälttåg i Italien (han hade blivit inbjuden av den grekiska staden Tarentum för att besegra de allt mäktigare romarna) behövde även de grekiska staterna på Sicilien en ”problemlösare”. Sicilien hade vid det laget varit en del av den grekiska kulturvärlden sedan lång tid tillbaka och några av dess största och rikaste stormakter växte fram här. Än idag finns några av de största och mest välbevarade grekiska templen kvar härifrån, på platser som Agrigento, Segesta och Selinunte. Även några av antikens finaste mynt slogs här - Sicilien var till exempel den enda plats där det regelbundet slogs dekadrachmer, alltså stora silvermynt värda tio drachmer (förutom på Sicilien slogs sådana vid ett enda tillfälle i Athen, dessa mynt räknas idag som några av den antika numismatikens största rariteter).
Pyrrhus kallades dit för att grekerna ville bli kvitt Karthago, som då var västra Medelhavets största handelsnation och som etablerat sig på ön. Senare skulle Rom och Karthago, som kanske bekant, också komma ihop sig om herraväldet. Detta ledde till det första av tre krig – de så kallade puniska krigen – som slutade med att Sicilien blev romersk provins. Den bortåt 700 år långa romerska perioden blev jämförelsevis händelselös; ön var under lång tid Roms viktigaste spannmålsmagasin och något av ett bakvatten. Men under 400-talet (nu e.Kr) erövrades Sicilien av två gotiska folkslag, först vandalerna och sedan ostrogoterna; på 500-talet av bysantinarna, på 800-talet av araberna och på 1000-talet av normanderna.
Och så där har det hållit på, genom historien.
Dagens Sicilien bär spår av alla dessa arv, och några till. Från den grekiska teatern i Taormina, ombyggd under romersk tid, är det bara tio minuters promenad till den normandiska katedralen. I skyltfönstren trängs flaskor med limoncello och mandarinetto, cassata och cannoli, restaurangmenyerna utlovar svärdfisk och ansjovis. Från en souvenirbutik hörs Nino Rotas ödesmättade musik från Gudfadern-filmerna, i fönstret hänger svarta t-shirts med don Vitos och Michael Corleones sammanbitna porträtt. En närbelägen resebyrå annonserar om bussturer med Gudfadern- och Montalbano-teman.
Här någonstans blir det väldigt tydligt att den här idén om att ”folk” och ”nationer” skulle höra ihop mycket sällan har någon som helst historisk förankring. De enda platser som genom historien bebotts av endast ETT folk är de avkrokar som legat för avsides, eller varit för ointressanta, för att andra ska ha orkat bry sig. Återvändsgränderna i historiens ändlösa nät av vägar och korsningar där kulturer och människor möts.
Vi har alltid varit på väg. Och allt som oftast blir våra växelmynt liggande vid vägkanten.
I morgon: AC/DC, romerska triumftåg och Lyxfällan.