30 september: På östfronten intet nytt

Av Ragnar Hedlund
Publicerad:2015-09-30 11:03

Fig. 1a. Bronsmynt slaget på Samos för Herennia Etruscilla, kejsarinna (249-51). Källa: Alvin

Frånsidan på myntet från Samos.

Idag tittar vi på ett mynt (fig. 1a och 1b) slaget i den grekiska kulturvärlden för en medlem av ett av de många romerska kejsarfamiljerna. De här mynten tillhör en speciell grupp som tidigare kallats Greek Imperials, numera dock oftare Roman Provincial coinage. Länge har numismatiken inte riktigt vetat hur man ska göra med dem. Delvis för att materialet är så vansinnigt stort - antalet grekiska städer som slog mynt för de romerska kejsarna i olika omgångar räknas i hundratal. Men det har också att göra med nåt annat, tror jag. De passar inte riktigt in i antiken. Vi vill gärna dela in den i ”Grekland” och sen ”Rom”. Det finns också en gammal sanning som går ut på att romarnas erövrande av de grekiska staterna i östra medelhavsområdet inte fick några konsekvenser för den (överlägsna) grekiska kulturen.

Men så kommer då de här föremålen och envisas med att göra allt mer komplicerat.

I själva verket är mönstret och interaktionerna mellan greker och romare förstås mer komplexa. Och vi har faktiskt en sällsynt inblick i dem genom brevväxlingen mellan Plinius den yngre och kejsaren Trajanus. Plinius (som väl är mest känd för att ha bevittnat Vesuvius ödesdigra utbrott år 79, det utbrott som begravde Pompeji och Herculaneum - kanske mer om detta någon annan gång) blev utskickad av Trajanus som ämbetsman till provinsen Bithynien och Pontos borta vid Svarta havet – hans funktion verkar ha varit att gå igenom provinsens finanser som ett slags ”revisor”. Och i den egenskapen brevväxlar han med Trajanus om diverse göromål. Ett rätt stort antal av dessa brev finns som kanske bekant bevarade. Vad som är än mer märkligt är att vi även har ett stort antal av Trajanus svar.

Olika ärenden avhandlas i dessa brev: Brandsläckningen fungerar dåligt – ska man bilda brandkårer? - Nej, såna blir förr eller senare alltid politiska klubbar! Invånarna i Nikomedia har spenderat över 3 miljoner sestertier på att bygga en akvedukt som aldrig blivit klar, vi måste bygga klart den. - OK, men vem är ansvarig för att man slösat bort så mycket pengar?! Kan tillstånd att använda kejserliga kurirservicen användas efter att giltighetstiden gått ut? - Nej, det kan de inte! Och så vidare. Det mest berömda brevet handlar om en konstig religiös sekt som kallas kristna och som man inte riktigt vet hur man ska göra med. Vad är straffbart? De verkar ju inte göra nåt direkt olagligt. Trajanus svar: inte under några omständigheter ska vi jaga dem. Inte heller ska vi gå på anonyma anklagelser. För: ”sådant är inte värdigt vår tid”.

Ibland verkar Plinius mer än lovligt vankelmodig  - vilket också antyds av vissa av Trajanus svar - ”låt oss nu komma ihåg att jag skickade dig till den här provinsen för att jag visste att det fanns en massa såna saker att ta tag i!” Men man kan inte riktigt klandra Plinius - han hade antagligen inte fått några speciella direktiv, utom att använda sitt mer eller mindre goda omdöme.  Rom hade i själva verket väldigt lite folk ute i sina provinser.

Här kommer vi in på  en annan ”sanning” om det romerska imperiet som, liksom de galna kejsare vi pratade om igår, lever sitt eget liv. Ofta framställs det romerska imperiet närmast som det av Nazityskland ockuperade Europa – man byter bara ut stöveltrampande tyska soldater mot romerska legionärer. Detta kan gärna kontrasteras med de ”fridfulla grekerna” som naturligtvis bara pysslade med demokrati, olympiska spel, filosofi, teater och så vidare. Det är i det sammanhanget Plinius brevväxling med Trajanus, om diverse problem i en ganska sömnig och händelselös avkrok av det Romerska imperiet, där man på det hela taget verkar ha haft det ganska bra, är så värdefull. 

Vi ska förstås inte heller överromantisera imperiet – naturligtvis fanns våldet alltid där som en möjlighet. Romarna var alltid beredda att statuera exempel, hårt och blodigt. Ett exempel: Bar Kochba-upproret 132–35: det ledde till att judarna förvisades från Palestina och att tempelkulten i Jerusalem lades ned. Budskapet är tydligt: TÄNK inte ens på att försöka sätta er upp mot oss. 

Men man kan inte komma ifrån att romarriket inte kan ha fungerat om inte tillräckligt många valde att ställa upp på Rom. Som terroristen/frihetskämpen Reg, i John Cleeses gestalt, säger i Life of Brian: ”what have the Romans ever done for us”? Och så räknar de upp en hel del. Akvedukter, lag och ordning…

Det är förstås segrarens historia som skrivs här. Men för att säkerställa att tillräckligt många valde att ställa upp på Rom var romarna uppenbarligen angelägna att ändra i fungerande system så lite som möjligt – man verkar ha haft ett utpräglat system för laissez-faire, inte minst ekonomiskt. Trajanus betonar flera gånger i sina svar vikten av att man bör hålla sig till städernas egna lagar. ”Ja, det går att bygga en akvedukt, om det ryms inom den beskattning som finns.” Men: ta inte ut extraskatter!! Det här är ytterligare en ”factoid”, att provinserna ska ha dignat under blytunga skattetryck. Vad vi vet om beskattningen i imperiet så verkar den tvärtom ha varit väldigt låg, i alla fall i långa perioder. Det beror säkert lika mycket på att romarna verkar ha haft ganska dimmiga begrepp om vad vi skulle kalla ”nationalekonomi” – man visste helt enkelt inte vilka tillgångar man hade, eller hur mycket saker kunde eller borde kosta. Man tog ut skatter om och när de behövdes.

Och de grekiska städerna kunde fortsätta slå sina egna mynt, där bilder av de romerska kejsarna kombinerades med de egna templen, gudabilderna och myterna. Romarna ”bakades in” i den grekiska kulturen och en ny växte fram, en som var både grekisk och romersk, och kanske ännu lite mer därtill.

Det här var nu ett system som fungerade ganska bra så länge imperiet inte var utsatt för några stora problem. Men när problemen till slut uppstod på 200-talet, så blev det förstås annorlunda. Imperiet hemsöktes av upprepade invasioner, ekonomiska problem och som en följd av detta politisk turbulens. En av de många kejsare som grep makten under denna tid var en viss Decius, kejsare under två år, 249–251. Det här myntet (se även fig. 1a och 1b) från Samos slogs för hans fru och kejsarinna Herennia Etruscilla. Frånsidan visar gudinnan Nemesis. Bilden skulle kunna vara en referens till tyrannen Polykrates från Samos, som en gång försökte komma undan Nemesis vedergällning genom att slänga det mest värdefulla han hade i havet (han slängde i en ring, som sen dök upp i magen på en fisk som förevisades tyrannen). Det här är ett rätt typiskt motiv på den här typen av mynt, en allusion till öns traditioner. Här syns förstås inga tecken på någon kristid. Kanske hade kriserna inte nått till Samos? Eller ville man bara hålla uppe skenet; business as usual?

Den där vardagen tappas ofta bort, bland historiens alla dramatiska händelser, stora män (de är ju oftast män) och omvälvningar. Det är väl svårare att skriva om en plats där inget händer. Vardagen kan verka oändligt mycket svårare att gripa. Men därför  också så mycket mera fascinerande.

I morgon: kongresser, Pyrrhussegrar och don Corleone.