Fig. 1a: Åtsidan av en sestertius (ett romerskt bronsmynt), slagen under senare delen av Neros regering. Frånsidan visar Ostias hamn.
Fig. 1b: Frånsida av myntet ovan.
På framsidan (eller åtsidan, som du kan säga om du vill göra en numismatiker glad) av en sestertius slagen runt åren 64-66 syns kejsar Neros sammanbitna porträtt. Kan man inte nästan se hur han bygger upp ytterligare ett raseriutbrott över något som gått honom emot? (Fig. 1a och 1b samt full post via länken ovan)
Om det är något som väl alla känner till om Rom så är det de galna kejsarna. Besatta av våld, sex och underhållning, gärna i pittoreska kombinationer. Men det finns ett problem med den här bilden: all historia om de romerska kejsarna vi har bevarad är skriven av deras fiender! Kejsarna usurperade senatens makt och de romerska historikerna som tillhörde senatsaristokratin hade inga skäl att älska kejsarna. Vilket märks.
Efter ett tag ser man att det är ungefär samma laster som tillskrivs de usla kejsarna: omåttlig grymhet, sexuella utsvävningar, allmän dekadens - hur det där sistnämnda yttrar sig kan vara lite olika. Men ändå är det kejsarnas laster som lever vidare: Tiberius sexuella eskapader i hans isolering i den dystra Villa Iovis på Capri, tonårsmonstret Caligula och förstås då Nero. Han ska ha uppträtt på teatern, vilket ingen ”förnäm” romare skulle göra. Han lät bygga det mytomspunna Domus Aurea, sitt ”gyllene hus” som bland annat ska ha innehållit en roterande sal. Han lät uppföra en kolossalstaty med sitt eget porträtt, och som sedan gav namn till en enorm arena, Colosseum. Och framför allt så brände han ju ned Rom. Och spelade luta under tiden. Eller om det var något annat. Onekligen vilar det en viss star quality över hans galenskaper. Bra på one-liners tycks han också ha varit: när han tog sitt gyllene hus i bruk ska han ha sagt att ”äntligen kan man bo som det anstår en människa”. Och när han till slut tvangs till självmord: ”Vilken konstnär förlorar inte världen i mig”.
Undra på att han blivit en så långlivad figur i det kollektiva kulturella medvetandet. Mitt favoritframträdande är nog i klassiska sword and sandal-filmen Quo Vadis, i Peter Ustinovs gestalt. Det finns CD-brännarprogram som heter Nero. Jag och min kollega Jonathan Westin i Göteborg har studerat dataspelet Assassin’s Creed: Brotherhood som utspelas i 1500-talets Rom och hur den antika staden återges där. En av de platser som spelaren stiftar bekantskap med är just Neros Gyllene hus - en aning märkligt, kan tyckas, eftersom få besökare till Rom rimligen kan ha egen erfarenhet av det Gyllene huset (det brukar vara stängt för restaurering på obestämd framtid). Men så stark är dess plats i vårt kulturella minne. Och naturligtvis - det gyllene huset i spelet är förstås fyllt av eld. Ständigt Nero och denna eld. Återigen ett tema som lever sitt eget liv bortom historien.
Om vi frångår de här bilderna av Roms kejsare som vi alltså egentligen vet är tendentiösa, men ändå har så svårt att slita oss från, så framträder andra bilder. Vi kan till exempel titta på de här kejsarnas mynt. På dem kunde man inte bara beskåda kejsarens bild, som vi pratade om igår. Vänd - bokstavligen - på myntet! Då framträder, kanske ganska väntat, en helt annan bild.
Ett mynt slaget under Tiberius regering runt åren 22-23 låter meddela att ett antal städer i mindre Asien som skadades svårt av en jordbävning 17 e. Kr. har fått kejserlig hjälp, de fick fem års skattelättnader och ett direkt understöd i kontanter. Ett annat mynt slaget under Caligulas regering visar den unge kejsarens far, krigshjälten Germanicus, i triumftåg.
Och just från Neros regering finns det enorma mängder såna här bilder av triumfbågar, tempel och den här som alltså visar Ostias hamn som anlades under föregångaren Claudius men kanske fullbordades först under Neros regering. Ser man till myntbilderna verkar faktiskt en hel del nyttigt ha uträttats.
Även Neros porträtt berättar antagligen en annan historia än den som ofta fortfarande traderas (och jag gjorde en version på inledningsvis) - den om att porträtten återger ”tyrannens uppsvällda anletsdrag” och så vidare. Som om Roms myntmästare medvetet eller omedvetet skulle ha gjort en illustration av senatsaristokratins nidbild. Troligare är att porträttet skulle närma sig den porträttradition som utvecklades i de hellenistiska rikena i Alexanders efterföljd - kungaporträtt som skulle utstråla kraft och styrka. Det mesta talar för att ett hellenistiskt härskarideal bröts mot det romerska under Neros regering. Neros intresse för teater och spel kan ha varit en del i detta. Och sådant fick ju en riktig romare, som sagt, absolut inte ägna sig åt. Nero kanske framför allt bara var missförstådd?
Ansatser till en omvärdering har faktiskt gjorts på senare år. I en utställning i Rom om Nero för några år sen (den hette kort och gott Nerone, man behöver liksom inte skriva så mycket mer) fick, till slut, Nero själv komma till tals:
”…Under mitt korta liv så utsattes jag för förolämpningar och anklagelser av alla de slag. Jag uthärdade dessa med oändligt tålamod. Jag anklagades för att ha stuckit Rom i brand. Men hur skulle jag ha kunna bränna ned mitt eget hus, mina förfäders boning, som förstördes av elden? Jag anklagades för att ha roffat åt mig Rom för att bygga mitt gyllene hus, ett arkitektoniskt mästerverk som aldrig blev klart. Men det mesta av marken var min egen egendom! Mina efterföljare har förstört alla mina ansträngningar…”
Naturligtvis kan vi avfärda myntbilderna som ”bara” kejserlig propaganda. Det beror på vad man menar med det begreppet. Begreppet ”propaganda” verkar oftast användas för att definiera något som per definition är ”lögnaktigt” och att någon annan bild därför är ”sannare”. Men skulle vi inte i så fall lika gärna kunna definiera de historiska redogörelser som överlevt som ”antikejserlig propaganda”?
Ändå är det galningen, som skriker i en mikrofon eller sätter städer i brand, som lever vidare. Vi verkar behöva galenskapen som förklaring till vissa människors beteenden. Den gör det enklare att placera historiens byggstenar i en ordning som lugnar oss: svart och vitt, rätt och fel, galet och sunt.
I morgon: Trajanus, John Cleese och sökandet efter vardagens historia.