Vid Saint-Denis kyrka i Paris kan man finna graven för historiens siste armeniska konung, Léon de Lusignan. Det här vet jag inte för att jag har varit i Saint-Denis, utan för att en armenisk lärare en gång berättade det för mig under en historielektion. Han berättade hur han som ung reste dit, hur det nästan var som en pilgrimsfärd för honom, hur han föll ner i vördnad vid den där graven. Att denne siste armeniske konung snarare var en fransman spelade liksom ingen roll, inte heller att hans tid på tronen bara varade några månader. För en man som växte upp i exil med äldre släktingars vittnesbörd om hänsynslöst folkmord och förföljelser så stod denne Léon de Lusignan som symbol för en tid när armenier var fria och stolta. Den här läraren var ingen dåre, ingen blind nationalist, snarare tvärtom. Han kunde berätta det där med distans, kunde skratta lite åt det. Ändå var känslorna högst påtagliga.
Det armeniska kungadöme i Kilikien (i sydöstra delen av nuvarande Turkiet) som Léon de Lusignan härskade över ett par månader under 1374–1375 är ett av de viktigaste områdena i min forskning. Det hade en otroligt intressant historia där det låg i skärningspunkten mellan Bysans och diverse muslimska riken och västeuropeiska korsfararriken. Som anhalt på sidenvägen var det också mycket betydelsefullt och vi har flera intressanta resebeskrivningar av Mellanöstern och Centralasien därifrån. För att inte tala om dess rika tradition av handskriftsilluminationer. Nå, vi ska inte gå in på några detaljer om detta Kilikien men sammanfattningsvis kan sägas att mycket av det intressanta med dess historia handlar just om hur det avviker från en traditionell bild av Armenien och vad som är armeniskt. Konungen Léon de Lusignan, och för den delen många av hans företrädare som till större eller mindre del kom av europeiska ätter, är ett uppenbart exempel, att dess kyrka gick samman med den romersk-katolska ett annat, att Kilikien ligger utanför armeniernas traditionella hemländer ett tredje; det här var även en tid när många franska och latinska låneord togs in i armeniskan. I en förenklad historiesyn där armenier gärna ses som en mycket tydligt avgränsad och homogen grupp, med en kyrka och ett språk, lyfter detta förstås frågor om vad som är armeniskt, och hur armeniskt det europeiskt organiserade hov med franska titlar där Léon och hans företrädare härskade egentligen var.
Det här gäller i högre eller lägre grad för all historia, vars stora berättelser om kontinuitet och homogenitet alltid kollapsar när vi betraktar dem närmare, som vi kunde se med Symeon igår. Det är här min forskning ofta har rört sig, i dekonstruktion och isärplockande av myter och stora berättelser, för jag tror att de här berättelserna är farliga och fördummande, för att inte tala om hur tråkiga de i allmänhet blir. Jag tillhör dem som ser en poäng med att även jag skriver andras historia, och att även andra skriver min. Visst har jag mycket att bidra med när det gäller svensk historia, i kraft av språk och förkunskaper, men någon som kommer utifrån kommer också (i bästa fall) utan förförståelse och nedärvda sanningar, vilket är nog så viktigt. Amerikanska kollegor jag träffar tenderar till exempel att vara mycket bättre på att påpeka svenska övergrepp mot samer än vad svenska kollegor är. Ingen forskare är förstås befriad från förförståelse och fördomar, och ingen kommer att skriva den objektiva och sanna historien, men när jag skriver om bulgarisk historia har jag ett verktyg som bulgariska historiker inte har, i kraft av att jag inte hört dess historier sedan barnsben och att mina intressen i Bulgarien för övrigt begränsar sig till en fascination för apart alternativ musik.
Historia är dock känsligt. Även om jag kan tycka att det är lite slarvigt att som jag nyss gjorde prata om min eller din historia så är historia något vi alla bär med oss och i högre eller lägre grad har känslomässiga band till, hur välgrundade eller inte banden än är. Att då komma utifrån och berätta att din Symeon minsann inte var den du trodde kan förstås vara problematiskt. Det kan synas inte så lite arrogant.
En lösning ligger möjligen i att våga anses något arrogant, för Sanningen är alltid viktigast, brukar det väl heta. En bättre lösning tror jag dock ligger i ödmjukhet och respekt för människors känslor, som för min armeniske lärares märkliga och lite rörande vördnad för den där gamle franske fursten; och kanske framför allt i att fråga sig vad man faktiskt vill uppnå med sin forskning. Jag har inga storvulna visioner och jag tror att det är ytterligt få av oss humanister som någonsin gör någon stor skillnad här i världen. Men kan jag beröra någon och få någon att tänka ett varv till så är jag glad. Det gör man förstås sällan med storsläggan. Även om min verksamhet till stor del består i att dekonstruera och plocka isär så gör jag det ju inte för att jag vill förstöra och riva ner, utan för att jag vill vara med om att bygga något annat. Det handlar inte om att förneka någons historia, utan om att komplicera den, antyda att den kanske var mer spännande än vad vi hittills trott. För det är när vi tar oss bakom de stora berättelserna som vi ser de märkliga och motsägelsefulla detaljerna, de intressanta mötena och utbytena, det som skapar bra historier helt enkelt. Det enda jag som historiker kan göra är att visa vad jag vet, och ödmjukt erbjuda mig att berätta om det.
Min gamle lärare är förstås väl medveten om armeniernas brokiga och motsägelsefulla historia, och inte gör det honom till mindre av en armenier, snarare till en rikare sådan. Jag vill ändå se att det är den rikedomen vi historiker är med och bidrar till, genom att erbjuda människor nya berättelser att förundras och förskräckas över, att ta till sig, hålla upp som förebilder eller vända sig ifrån som skräckexempel; berättelser som bjuder dem möjlighet att reflektera över sig själva samt sin plats i världen och historien.
Kanske blev det en ganska storvulen vision ändå.