En av de stora hjältarna och landsfäderna i bulgarisk historieskrivning var en konung och kejsare kallad Simeon, ofta med epitetet ”den Store”. I själva verket skrevs hans namn med den grekiska stavningen Symeon, också i slaviska texter, så jag föredrar den formen. Varför den stavningen potentiellt är viktig och varför denne Symeon är viktig ska vi snart återkomma till, men låt oss först rekapitulera något av vad vi förhoppningsvis har lärt oss hittills denna vecka.
Vi har lärt oss att andra samhällen och världar inte behöver likna våra, även om det vid en första anblick kan se så ut. Vi har lärt oss att inte ta vad vi trodde att vi visste för givet. Vi har väl också lärt oss vikten av att ta fasta på de bisarra detaljerna. Låt oss alltså betrakta något bisarrt!
År 913 befann sig det bysantinska riket i kris. Dess kejsare var en sjuklig sjuåring som få trodde skulle överleva, Konstantinopel var svårt sargat efter våldsamma uppror. Vid denna tid marscherade bulgarernas konung Symeon mot Konstantinopel, i ledningen för den starkaste armén i regionen. Han kunde obehindrat spatsera fram till stadens murar och paradera sin överlägsenhet. Konstantinopels patriark, tillika den unge kejsarens förmyndare, kom Symeon till mötes och krönte honom till kejsare. Materiella spår efter Symeon är få men vi har tre bevarade sigill. På alla syns han avbildad som en bysantinsk kejsare och de har alla grekiska inskriptioner, där han tituleras som kejsare eller romarnas (bysantinarnas) kejsare. Där syns även formler som användes om bysantinska kejsare och samma bilder av Kristus och Maria som de brukade använda. Nu till den bisarra detaljen.
Modern historieforskning är rörande överens om att Symeon alls inte gjorde anspråk på att bli bysantinsk kejsare, utan på att bli bulgarisk. Detta trots vad som sagts ovan, trots att patriarken som utfört kröningen direkt därefter föll i onåd hos Symeons motståndare vid hovet, trots att själva idén om en bulgarisk kejsare, eller för den delen någon annan kejsare än en romersk/bysantinsk, var okänd vid denna tid. Men lika okänd som tanken på en bulgarisk kejsare var för dem, lika okänd är uppenbarligen för oss idag tanken på personer som inte snällt håller sig inom våra snävt definierade etniska ramar.
Symeon föddes i ett Bulgarien med mycket täta band till Bysans, som var den stora modellen religiöst, kulturellt och politiskt. Symeon själv tillbringade många år under sin ungdom i Konstantinopel och fick sin bildning där. Av bevarade brev ser vi att hans grekiska var utmärkt och att han var välbevandrad i klassisk filosofi, teologi och retorik. Av de spår vi har syns bulgar ha varit ett ord han nästan aldrig använde, möjligen med och om sina soldater. Inte heller bland intellektuella i hans krets syns många spår av ordet, det är istället hos hans motståndare vi finner det, hos dem som ville utmåla honom som vildsint och barbarisk, som uppmanade honom att hålla sig till sitt och de sina.
Av detta skulle vi kunna dra slutsatsen att Symeon hade ett flertal egenskaper och identiteter, som såväl han som hans motståndare kunde aktivera vid olika tillfällen för att uppnå olika syften. Kanske åkallade han sina soldater som de fruktade bulgarer de var kända som, kanske använde han all sin bysantinska bildning för att göra anspråk på den högsta bysantinska makten, kanske gjordes han åter till bulgarisk barbar av sina fiender vid det bysantinska hovet. Kanske var och blev han både bysantinare och bulgar, när det passade.
Denna tolkning kräver dock att vi glömmer vad vi trodde att vi visste om världen och historien, och detta visar sig ofta vara det svåraste. Det är inte vad vi inte vet som är problemet, utan vad vi tror att vi vet. Våra fördomar, kort sagt. En del handlar förstås om politik och chauvinism. Det är ju svårt att lyfta fram Symeons tid som Bulgarien vid höjden av sin makt och storhet om Symeon själv inte var en god bulgar. Det är dock långt ifrån bara bulgariska nationalister som vill klämma in honom i den bulgariska lådan, och det är långt ifrån bara bulgarisk historia som skrivs på detta sätt. Att jag gärna lyfter fram just Symeon är – förutom att jag som av en slump är tämligen välbevandrad i den historien – för att han är ett så uppenbart och slående exempel på hur våra idéer om nationalitet och etnicitet krockar med verkligheten. Än mer slående blir denna historia om vi lägger till att Symeons rival - som till slut vann den bysantinska kejsarmakten - inte heller han var en traditionell bysantinsk aristokrat, utan en armenisk befälhavare som tog makten genom en statskupp och av motståndare häcklades för sina dåliga språkkunskaper och bristande bildning.
Denna episod kan också belysa ytterligare en aspekt av historien och vår historieskrivning. Den tredje aktören i detta drama om herraväldet över det bysantinska riket var nämligen en kvinna. Att jag nämner henne först nu speglar hur min egen studie av detta såg ut. Det var inte förrän tiden höll på att rinna ut som jag riktigt upptäckte henne och hon fick därmed knappt plats. Det beror förstås på att ingen skrivit om henne. Det finns hyllmetrar om Symeon (”den Store”!) men om Zoe Karbonopsina finns inte ett endaste kapitel. Om detta är hon sannerligen inte ensam och kan därmed få stå som symbol för hur mycket som återstår att göra – och hur mycket som återstår att glömma om vad vi trodde att vi visste.
För visst kunde en kejsares älskarinna vinna makten, manövrera ut både en patriark och politiska motståndare samt i flera år de facto härska över det bysantinska riket. Det är en historia som jag i framtiden hoppas få möjlighet att fördjupa mig i och berätta.