Jag skrev igår om medeltidsforskning som att läsa en fantasyroman. Sällan blir det så tydligt som i fråga om Bysans. Vi har de mest hårresande intriger, har enorma guldskimrande kyrkor, en kosmopolitisk huvudstad med människor från världens alla hörn, vi har de mest teatrala hovceremonierna, en enormt slående visuell kultur, en världsbild där det gudomliga är allestädes närvarande, med inflytelserika astrologer och synska kejsare. Det orimliga är att möta Bysans och inte bli fascinerad, brukar jag svara när folk undrar varför jag gör vad jag gör.
Något annat som är orimligt med Bysans är hur många som knappt har hört talas om det, trots dess mer än tusenåriga historia och periodvis enorma dominans i östra Medelhavet och på Balkan. Vi kan därmed börja lite enkelt. Bysans är alltså vad vi kallar den del av romarriket som inte kollapsade vid antikens slut, med sitt centrum i Konstantinopel, dagens Istanbul. Bysans var som begrepp okänt för tidens människor, i stället kände de sig själva och sitt rike som romerskt. Dess kulturella inflytande spreds vida, främst i och med den ortodoxa kristendomen, och är fortfarande påtagligt i länder som Bulgarien och Ryssland; inte minst i det senare har idéer om att lyfta den bysantinska manteln och bli ett tredje Rom (där Konstantinopel var det andra) ofta florerat. Den nuvarande ryske patriarken lade vid sitt tillträde fram det bysantinska förhållandet mellan kejsare och patriark som sin förebild för relationen mellan kyrka och stat, för att nämna ett aktuellt exempel.
Varför är då Bysans viktigt? För det första är det svårt att förstå någonting om medeltidens Europa utan att förstå någonting om Bysans, ett av dess största kulturella, politiska och religiösa centra. En annan anledning är att förstå vissa skeenden i exempelvis dagens Ryssland, som syns ovan. En ytterligare anledning handlar om vad vi kan kalla förfrämligande.
Det är ett begrepp som kommer från teatern; Verfremdungseffekt kan du säga om du vill vara lite tysk och svår. Det förekommer också inom historieforskning, om än inte så ofta. Meningen är i alla fall att påminna om att människorna vi studerar inte är vi, att deras samhälle inte är vårt. Ett uppenbart exempel är vid nationalistiska tolkningar av medeltida historia. För när vi kastar en snabb blick på ett medeltida Europa kan vi ofta tro att vi känner igen det. Vi kan hitta oss ett Frankrike, ett England, ett Danmark, ett Bulgarien, ett Ungern eller Serbien, och vi kan då lätt tro att det här är samma länder som vi känner, med samma konflikter som vi känner, sammansatta och organiserade såsom vi känner dem. Den som tittar mer noggrant upptäcker förstås att södra delarna av vad vi kallar Frankrike hade betydligt tätare band till spanska och italienska regioner än med norra Frankrike, eller att de tidiga bulgarerna talade ett turkiskt språk och mätte sin tid enligt en kinesisk kalender, och så vidare. Att påminna om det där är förfrämligandet. Deras samhälle var inte alls vårt.
Här gör sig Bysans väl. Administrationens och hovets språk var förvisso grekiska men det var inte ett rike för greker. Tvärtom så bredde det ut sig över stora områden med mångskiftande befolkningssammansättningar och bars i provinserna oftast upp av lokala ståthållare. Även centralt kunde människor från periferin uppnå viktiga och höga positioner, särskilt inom armén, men vi vet också att flera kejsare hade armeniskt och någon gång syriskt ursprung; anspråk gjordes även av andra. Det bysantinska rikets ideologiska fundament bestod nämligen i att riket var allomfattande och behärskades av en kejsare som styrde såsom Guds utvalde ställföreträdare på jorden.
Nu är måhända inte en enväldig kejsare som härskar med mandat från Gud en rimlig grund för hur vi ska organisera ett samhälle, men det är heller inte vad jag vill komma till. Vad förfrämligandet kan ge oss är snarare en ödmjukhet inför oss själva och vår tid, där vi gärna ser nationalstater, segregation och assimilation som av naturen givet. Kan vi lära oss att vid den här tiden på den här platsen var samhället organiserat så här, och att vid den där tiden på den där platsen var samhället organiserat så där, då kan vi också låta bli att ta vårt eget samhälle för givet. Det kunde vara helt annorlunda.
Bysans är sannerligen inte den värld jag strävar efter (även om jag inte skulle tacka nej till mer av dess arkitektur och estetik i allmänhet), men Bysans påminner mig samtidigt om att någon annan värld finns att sträva efter, att en annan värld är möjlig. Det är väl en insikt lika värdefull som någon.