Precis som för de flesta samhällssektorer i dag så skapar de senaste decenniernas digitaliseringsprocesser såväl nya möjligheter som nya problem och frågeställningar för filmmediet och filmvetenskapen. Från att under nästan hela 1900-talet ha haft sin bas i den oftast 35 mm breda filmremsan så är de rörliga bilder som konsumeras idag nästan uteslutande grundade i samma digitala kod som de flesta andra typer av medier, vilket skapar en lång rad nya frågor. Vad är egentligen ämnets studieobjekt? Ska det enbart vara de där filmerna som visas på bio eller också det som konsumeras i steget på läsplattor och mobiler? Vad går förlorat när en film på filmbas förs över till ett digitalt format? Hur ska det svenska filmarv som finns bevarat på traditionell filmremsa kunna bevaras för framtiden och samtidigt tillgängliggöras både för forskning och för en bredare allmänhet? Innebär digitaliseringen ”Slutet på filmen” som det hette i titeln på en bok av filmvetaren Jan Holmberg för något år sedan?
Den stora förtjänsten med digitaliseringen är från min utgångspunkt att äldre typer av tidigare relativt oåtkomligt filmmaterial kan digitaliseras och tillgängliggöras för en bredare publik. Som jag skrev i går, så går flera av de filmer jag studerar i mitt avhandlingsprojekt att se på sajten filmarkivet.se som är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga Bibliotekets audiovisuella avdelning. Ambitionen med projektet är just att digitalisera och tillgängliggöra ett historiskt filmmaterial som tidigare varit oåtkomligt för den bredare publiken, främst olika typer av kort-, dokumentär-, reklam- och beställningsfilmer. Visst är det lovvärt att denna typ av material tillgängliggörs och sajten verkar på många sätt ha varit en framgång, med ett stort antal besökare. För mig som filmvetare är det förstås också tacksamt att delar av mitt material finns lätt tillgängligt, att jag kan undervisa och skriva om filmer som studenten och läsaren faktiskt också har möjlighet att med enkelhet kunna ta del av. Samtidigt känns filmerna på filmarkivet.se från ett forskningsperspektiv inte sällan alltför lösryckta ur sina ursprungliga sammanhang. Detta gäller inte minst den kontextualiserande informationen som finns i anslutning till filmerna, som i många fall är väl knapphändig och generaliserande. Utifrån denna information är det ofta väldigt svårt att få en känsla för på vems uppdrag filmerna producerats och var de ursprungligen varit tänkta att visas. Detta har inte minst blivit tydligt när jag börjat gå igenom andra typer av arkivmaterial i relation till de filmer jag studerar i avhandlingen. Inte sällan verkar det som att samma film producerades i flera olika versioner vad gäller språk och längd med olika målgrupper i åtanke, som inkluderade både skolungdomen i den egna staden och biografbesökare i Sverige såväl som utomlands. Men detta är något som det helt saknas information om i anslutning till filmerna på filmarkivet.se. Med hjälp av andra typer av arkivmaterial så skapas helt enkelt en annan typ av kontext för de filmer som ligger ute på sajter som filmarkivet.se. När det gäller filmen Staden vid Göta Älv från 1938, som jag lyfte fram i gårdagens inlägg så har jag i arkiven i Göteborg bland annat hittat mycket material runt filmens finansiering. Som jag skrev så finansierades filmen till största delen av Göteborgs stad. Initialt hade man också ett stort hopp om att även olika privata företag och organisationer i Göteborg skulle vilja ville vara med och bidra till filmens finansiering. I slutändan visade det sig dock att få av de stora industriföretagen i staden, så som Volvo och SKF, ville vara med och bidra till denna typ av film om Göteborg, vilket ledde till en viss ekonomisk dispyt mellan Göteborgs och Bohusläns Turisttrafikförenings som beställde filmen och regissören Per G Holmgren. I turisttrafikföreningens arkivhandlingar har jag också bland annat hittat filmens ursprungliga manus och även ett alternativt förslag till manus till en ”Göteborgsfilm” som skrevs ihop av Uno Åhrén, en av de stora svenska funktionalisterna, som var stadsplanechef i Göteborg vid denna tidpunkt. Så visst skapar digitaliseringen nya möjligheter att tillgängliggöra olika typer av filmmaterial. Men samtidigt behövs det fortfarande traditionellt arkivarbete och bredare humanistiska kompetenser för att kunna kontextualisera det material som digitaliseras. Här utgör det av Riksbankens Jubileumsfond finansierade projektet Filmarkivforskning, ett steg i sådan riktning, där ambitionen är att utveckla filmarkivet.se i forskningshänseende och också att koppla samman digitaliserat filmmaterial med andra typer av digitaliserat material, som tidningsartiklar och biografblad- och annonser.