I mina fältanteckningar står det om ett samtal jag hade 2012 med en person knuten till en transnationell grupp om EU-lagstiftning och politik på kulturarvsområdet. Presentationen av mig själv och mitt ämne gick inte riktigt hem, för vips förvandlades det hela till en intervju om min forskning. Personen förklarade att EU aldrig intresserat sig för kulturarv, inte egentligen, så det fanns inget för mig att forska om. Jag svarade att det främst är interaktionen mellan EU och arkeologiska projekt i förhållande till de kriterier som ställs inom EUs kulturprogram som är mitt fokus. Om så var fallet, sade personen, så måste jag bli medveten om två saker. För det första, att minst tre medlemsstater måste delta för att få finansiering av dessa program, så bara genom sin struktur får projekten en harmoniserande effekt. För det andra, när folk skriver sina ansökningar har de väldigt lite utrymme, så texterna kan vara mycket missvisande: «Det är som pengamagi, ett sätt att övertyga byråkraterna i Bryssel om att projektet är bra för EU:s politik». Med viss frustration uttryckte jag att: det är precis därför jag finner det intressant! Samtalet fortsatte i en mindre anklagande ton. Personen medgav att visst, tar man ett steg tillbaka från kulturarv och bara ser på politiken så är det intressant hur sökande tvingas relatera till EUs mål.
Efter att ha betraktat detta samtal som ett misslyckande i över två år, återvände jag till det nyligen och insåg att det förmodligen är ett av de mer klargörande ögonblicken under mitt avhandlingsarbete. Att få sina forskningsfrågor beskrivna som ’fallgropar’ eller ’självklarheter’ och därför inte anmärkningsvärda, är i sig ett tecken på att området är i behov av mer djupgående studier. Sådana uttalanden visar att ämnen som arkeologi fortfarande ses som frikopplade från politik. Detta gäller även andra humanistiska inriktningar. Det visar också på inställningen att ordval inte spelar så stor roll i visa sammanhang, att saker man skriver bara för syns skull inte är betydelsefulla. Till skillnad från dessa perspektiv ser jag forskare som medskapare i de politiska sammanhang de deltar. Med utgångspunkt i en artikel jag skrev 2013 kommer jag utveckla vad jag menar med detta och ge ett exempel från Europeiska kommissionens kulturarvsprogram Raphael.
Pengar: mer än bara en yttre omständighet
I veckans första inlägg diskuterade jag hur ämnesområdena arkeologi och kulturarv ofta blir aktiverade när olika grupper eller politiska institutioner vill förankra idéer om ursprung som hemmahörande i någonting varaktigt. Detta skall inte misstolkas som att arkeologer är passiva åskådare och att politiska intressen ’kapar’ resultat, monument eller uppgrävda ting (även om detta givetvis också sker - till allas förtret). Politiska intressen har alltid varit en del i verksamheten. Trots det görs ofta skillnad på själva görandet (utgrävning, tolkning, artikelskrivning) och sammanhanget det utförs i (med EU-finansiering, i konflikthärjade länder eller politiskt laddade situationer som hos ursprungsbefolkningar). Med denna inställning blir saker som finansieringskällor, grävtillstånd och möten med myndigheter betraktade som nödvändiga, men för forskningsprocessen helt ovidkommande omständigheter.
Arkeologen Michael Shanks har lyft problemet med denna uppdelning genom att tala om det arkeologiska ämnesområdets politiska ekonomi. Enligt honom handlar arkeologi inte främst om vetenskapliga upptäckter, utan om en typ av kulturell produktion: en "hybridprocess av heterogen ingenjörskonst" där resterna av det förflutna omvandlas i samtiden. Detta gör arkeologin till en arena för övertalning och mobiliserande av resurser där alla delar har bäring på dess epistemologi, vare sig det gäller kulturarvsturism, olaglig handel med antikviteter, stadsplanering eller UNESCOs agendor. Saker som finansieringskällor blir då inte bara en nödvändighet, utan en interagerande kraft.
En annan intressant infallsvinkel erbjuder den feministiska filosofen Kathryn Pyne Addelson när hon, i samband med en uppfordran om ett djupare självkritiskt engagemang inom vetenskapen, specifikt lyfter frågan om pengaflöden. Enligt henne styrs specialister inom olika vetenskapsgrenar och den akademiska världen i sin helhet, av jakten på kognitiv auktoritet. Det vill säga hur skickliga forskare är på att övertala andra forskare vad deras problem borde vara, något som kräver manipulering av sociala arrangemang och maktpositioner. Om vi tänker på vetenskapen som ett lager av kunskap som ligger inbakat i teorier, så blir detta med finansiering inte ett problem, menar hon – och inte något som har med rationalitet och kritik inom vetenskapen att göra. I stället kan det tyckas vara en fråga om politisk eller annan inblandning utifrån, något som inverkar på forskares frihet. Men om man tar hänsyn till utövandet av kognitiv auktoritet, där finansiering blir ett verktyg för forskare inom dominerande traditioner att hjälpa andra som delar deras metafysiska ståndpunkter att stiga i graderna – och därmed generera ännu mer pengar – så blir det tydligt hur finansiering påverkar vetenskapernas organisation och innehåll vid varje given historisk tidpunkt: hur den påverkar vår förståelse av världen.
Både Shanks och Addelsons idéer är användbara. De kan visa på betydelsen av praktiska och tankemässiga mekanismer som sällan synliggörs som en integrerad del av forskningen. Alla dessa aspekter är dock inte lika inflytelserika och det gäller att se upp så att beskrivningar inte landar i en grå ogenomtränglig massa. De diskurser som upprätthåller politiska finansieringsprogram å ena sidan och vetenskapliga discipliner å den andra, ser olika ut, men på platsen där de möts – där arkeologers idéer och EUs mål flyter samman eller krockar – det är där det blir riktigt intressant.