Bild 1. Sahlinklänningen, här i modell med lätt klockad kjol och prästelva, är godkänd av biskopsmötet. Foto: Birgitta Meurling
Lisa och Petra beskriver emellertid sin klädsmak i andra termer. Lisa karakteriserar sin privata klädstil som glad och färgstark. ”En del Gudrun Sjödén, en del Uno, men också jeans ibland, och mera damigt ibland.” Petra berättar att hon har en ganska vardaglig klädstil, men att hon inte tvekar att klä upp sig när så krävs: ”Jag tror nog att jag har en ihopplockad stil, ungefär som Kajsa Varg…..’man tager whad man hafver’.” Hon berättar också att hon ärvt en del plagg av sin modeintresserade lillasyster: ”Så ibland har jag naturligtvis hoppat i hennes svarta lackskor eller hennes korta livréjackor med guldknappar när jag har stuckit iväg på förrättningar, eftersom de kläderna har legat framme och funnits till hands.”
Kläder kan tyckas ytliga och ointressanta i många sammanhang, men man kan också hävda att det är precis tvärtom. Kläder och klädstil fungerar som ett sätt att uttrycka identitet och tillhörighet på, oavsett om det handlar om plagg från Gudrun Sjödén eller Uno, s.k. klassisk stil eller ”ihopplockad”. Den senare förefaller mer tillfälligt komponerad, men kan i sig vara uttryck för ett tydligt ställningstagande som signalerar att kläder inte betyder särskilt mycket. Det betyder i så fall att vederbörande har funderat en hel del över stil och kläder. Kläder är alltså något mer än endast yta, men man måste behärska klädkoderna (de yrkesmässiga likaväl som de subkulturella) för att kunna tyda budskapet. Kläder talar inte utan sin kontext. Kläder handlar om att göra distinktioner (jf Bourdieu 1984).
Ovan har informanterna beskrivit sin privata klädstil. Men hur resonerar de när det gäller ämbetsplaggen? Prästers ämbetsklädsel utgör ett slags yrkesemblem, som inte i första hand bör spegla det aktuella modet eller den personliga smaken. Ändå spelar sådana faktorer in.
Val av prästdräkt – ett led i professionaliseringsprocessen
Inledningsvis beskrev Lisa sin första prästklänning, den med kort kjol. Det var en s.k. sahlinklänning, fast utan motveck i midjan och med lätt klockad kjol. Margit Sahlin var en av de tre första kvinnor som prästvigdes 1960 och hon var vad man kan kalla emblematisk i debatten om kvinnliga präster. Hon var en utpräglad intellektuell, men var också engagerad i varjehanda praktiska arbetsuppgifter såsom i skapandet av den första prästklänningen och det silverkors som bars till denna av de första kvinnorna i prästämbetet. Den klänningen är, till skillnad från sina efterföljare, godkänd av biskopsmötet. (Bild 1.)
Margit Sahlins syn på kvinnors och mäns plats i samhället och kyrkan var särartsbetonad, vilket innebär att hon ansåg att det fanns olikheter av inneboende natur mellan könen. Kvinnor kunde förvisso vara präster, men de tillförde delvis andra kvalitéer till yrket än män. Detta skulle avspeglas även i ämbetsdräkten. Kvinnor som bar prästklänningen skulle också ge ett kyskt, närmast avsexualiserat intryck. Så småningom började de kvinnliga prästerna bära prästelva till sahlinklänningen, det vill säga det ursprungligen manligt präglade ämbetsemblemet kombinerades med den för kvinnor designade prästklänningen. Under 1980-talet började klädnormerna förändras framför allt när det gällde den kvinnliga prästdräkten. Sahlinklänningen kom alltmer ur bruk och många kvinnor ville ha en prästdräkt som anknöt till männens kaftan. Kaftanetter och kaftaner för kvinnor blev vanligare.