Gerd Hegnell, Ann Lundgren och Inger Hayman i föreställningen "I sista minuten", Göteborgs Stadsteater. Foto: Ola Kjelbye.
Serien Pensionärsjävlar, Kanal 5.
Korvgubbar, snuskgubbar, glada gubbar och förgubbning
I tantens kölvatten har gubben dykt upp som en åldersrelaterad stereotyp. Lustigt nog är gumman som figur inte med i en parallell till gubben. Tankefigurerna är tanten och gubben. Ibland har gubben sällskap av farbrorn eller farfadern, det senare i form av hippa butikers engelska Grandpa. Stilideal från tidigare epoker hyllas med en blinkning till kvalitet, tradition, beständighet, smak och pengar. Keps, fluga och tweedkavaj blir chica stilelement. Dag Sebastian Ahlanders Handbok för glada gubbar som vänder sig till äldre män med råd om hur man ska hantera övergången från yrkesliv till en tillvaro som pensionär har sålt bra. Precis som med tanten överlappar åldersstereotypen gubbe med kön och klass.
Liksom med tanten finns en kluvenhet kring begreppet gubbe. Glada gubbar och gubbkeps i all ära, men gubbe används också som ett negativt epitet med uttryck som förgubbning och gubbvälde. Med de begreppen antyds något stagnerat och fastlåst. Här framstår det också som att alla män alltid har makt. Därmed blir det åldersrelaterade, könade begreppet ett sätt att dölja en verklig maktanalys. Alla män har inte alltid makt, även om män som kategori generellt är överordnade kvinnor som kategori. Med gubbvälde tänker man nog lika lite på korvgubben som på mattanten. Makt, ålder och genus hänger samman, men det är relationer som skär och länkas samman på komplexa sätt och som inte kan reduceras till enbart en fråga om ålder eller kön. Tanten och gubben som figurer är stereotyper som markerar gränser och normer. Ett exempel är hur orden gubbsjuk och snuskgubbe förenar ålder och ett intresse för sexualitet på ett sätt som visar normer för vad som ses som passande.
Gubben som symbol förekommer också i debatter om genus och kvinnlighet. Då lyfts gubbighet fram som en egenskap och ett sätt att göra kön, där kvinnor förnekar kvinnlighet. Svenska kvinnor klär sig som gubbar, i kostym, för att söka smälta in på arbetsplatser, anförs i en bloggdebatt. Där lyfts Margaret Thatcher fram som alternativt stilideal: en kvinna som enligt skribenterna inte förnekade sin kvinnlighet och som ändå hade makt. I Karolina Ramqvists omtalade roman, Alltings början (2012), som bland annat diskuterar feminism och jämställdhet, blir gubbighet en räddning från att ständigt bry sig om sitt yttre och finnas till för andra. En av huvudpersonerna, Pauline, förklarar att hon tänker sluta sminka sig, och istället bli en gubbe:
Jag ska bli en gubbe nu. Gubbe är det nya. /../ Nån som inte bryr sig så mycket om andra. Som inte är så fokuserad på att andra ska vara nöjda med honom. Eller henne. Och ändå inte uppfattas som egoistisk! Det kommer helt naturligt för gubbarna och därför är det ingen som tycker att dom beter sig konstigt .
Där tanten ibland framstår som en förebild för unga kvinnor med referens till att hon törs säga sin mening och inte bryr sig om att behaga, blir här gubben den ultimata representanten för rätten att abdikera från att ständigt finnas till för omvärldens behov och blickar.
Det är påfallande att Sverige och svenskhet återkommer som en dimension av hur ålder och genus ges mening. Här förefaller det som att Sverige genom långt driven jämställdhet kommit att förneka könsskillnader – kvinnor tillåts inte att visa sin kvinnlighet. Denna kvinnlighet framstår som essensliknande och naturgiven.
En av de mest spännande dimensionerna med ålder – och tant eller gubbe som exempel på åldersrelaterade positioner – är hur tänjbara innebörderna och tillskrivningarna är. Det är det mångtydiga i ålders- och genusrelaterade epitet som gör dem så tacksamma att samlas kring. Tanten och gubben är stereotyper och förenklingar som rymmer motsägelser och förenar. De kan till och med vara könsöverskridande symboler. Hur kan man då förstå att det är en stereotyp förknippad med en äldre person som kommit att bli så central i detta samtida samtal om genus och roller, ideal och normer? Det kan å ena sidan tolkas som att representationerna av äldre är under förändring. Här finns ett samband med demografi: ett ökande antal personer tillhör äldrekategorin vilket gör att intresset för dem ökar och tar sig uttryck i en mångfald representationer.
Stadsteatern i Stockholm har satt upp Carin Mannheimers pjäs om åldrande I sista minuten, Carl Orffs Carmina Burana visas på Folkoperan i en föreställning där en kör av äldre kvinnor berättar om sina liv, på tv visas Kan du slå en pensionär? där kronologiskt äldre, i god fysisk form, tränar yngre personer för att sedan möta dem i en duell, och Pensionärsjävlar, där äldre i ett dolda-kameran-format iscensätts i olika situationer, tänkta att vara utmanande och överraskande, för att locka till skratt. Lika viktiga som den äldre är här de unga personerna som ställföreträdande för publiken, där målgruppen är unga tittare, ska reagera med förvåning och chock. I den pikareska skrönan Hundraåringen som klättrade ut genom fönstret är huvudpersonens höga ålder förutsättning för att ha hunnit med alla fantastiska äventyr, men också berättelsens motor i att han undflyr institutionaliseringen i ålderdomshemmet.