En sport för kungar och unga flickor?

Fig 3-4. Global sett är galopp den största sporten med hästar, ja faktiskt en av världens största sporter. Sporten är fortfarande mansdominerad även om kvinnliga tränare och jockeys har ökat i antal, främst i Skandinavien, efter kriget. Penningstinna lopp för enbart kvinnliga ryttare förekommer t. ex. i Dubai. Som i nästan all sport med hästar gäller annars den vanliga regeln – män och kvinnor tävlar mot varandra på lika villkor.

Fig. 4.

Kvinnorna då? Att döma av vad jag skrivit ovan tycks det som att Sveriges idag största kvinnosport har en ganska manlig historia? Som så ofta kan man få leta längre och gräva djupare för att hitta kvinnorna då inte forskningshistorien varit så intresserad av att föra fram dem, men visst finns det kvinnor i hästars närhet även historiskt sett. Den skandinaviska myten om valkyriorna visar att det inte var otänkbart att kvinnor red under vikingatiden, även om det i de flesta kontexter som belyser kvinnor och hästar oftast är vagnar som förekommer. Karl den stores (ca. 742 alt 747–814) levnadstecknare Einhardt upplyser oss om att kungens döttrar red med sin far på jakt. Just jaktridningen kan mycket väl ha varit det fält där kvinnor tidigt förekom i nöje eller sport med hästar. Under historisk tid är det väl känt från många olika kontexter att aristokratiska kvinnor deltog i jakter. Ibland var de allt för skickliga och djärva för att helt behaga de historieskrivare som indignerat låtit deras eskapader bli kända för oss. I en värld där kvinnan begränsades av klädedräkten fick kanske hästen bli något som gav frihet och gjorde att man inte behövde ta hänsyn till frasande kjolar och hårt snörda korsetter. Jaktridning bedrevs i bemedlade kretsar och män och kvinnor red tillsammans. Kanske är detta en anledning till att det föll sig naturligt att när kvinnor väl släpptes in i den olympiska ridsporten efter andra världskriget att inte könsdela klasserna? En tradition som gick tillbaka tusen år i tiden var väl befäst, trots att det kanske varit mer politiskt korrekt att låta ridsporten göra som alla andra sporter och ha skilda klasser för män och kvinnor?

Andra världskriget är en vattendelare i historien när det gäller sport med hästar. Tills dess hade upptagningsområdet för ryttare i mångt och mycket varit det militära. Efter kriget försvann denna och det militära rytteriet ersattes av det civila. Antalet ryttare växte och det gjorde också andelen kvinnor i sporten. Här blev kanske ridsportens struktur att män och kvinnor tävlar på samma villkor, ett sätt att göra sporten mer enkönad. I alla fall tycks det vara en teori då vissa ridskolor idag startar speciella grupper för pojkar. Med inslag från för oss nya ryttarkulturer, t.ex. den amerikanska westernridningen, har jag ändå känslan att könsfördelningen jämnats ut en aning jämfört med när jag själv började för nära fyrtio år sedan. På gräsrotsnivå. På elitnivå inom samtliga grenar har utvecklingen gått åt andra hållet, d.v.s. andelen kvinnor är mycket större än på 70-talet då sporten här fortfarande var mycket mansdominerad. I Sverige gäller det nog all sport med hästar med undantag av travet. Där är männen fortfarande norm för såväl kuskar som tränare medan det som i Sverige är lillasyster, galoppsporten (som globalt sett är en av världens största sporter men i Sverige har en undanskymd roll) uppvisar en betydligt jämnare könsfördelning hos de proffesionella tränarna och ryttarna (jockeys). En anledning till detta kan vara de mycket specifika krav som ställs på jockeys och som gynnar kvinnor p.g.a. de generella könsspecifika skillanderna som finns hos människokroppen. En hel del galopplöp är s.k. handikapplopp, vilket innebär att hästarna bär olika vikt beroende på hur bra de är.  En aktiv jockey skall därför ibland rida med så låg vikt som 50–52 kg (vilket inkluderar sadeln), något som effektivt sorterar bort ryttare som väger mer. Även om bantning är en del i de flesta aktiva jockeys vardag så finns det betydligt fler kvinnor som naturligt placerar sin vikt runt 50 kg än män.

Ridning och sport med hästar är idag något som engagerar oerhört många människor i vårt land. Jag förvånas ständigt över att genomslaget i populärkulturen och media fortfarande inte är större. I England kallas galoppsporten, som där är en av landets största publiksporter, fortfarande The Sport of Kings. Sedan femtio år tillbaka visserligen kanske The Sport of the Queen eftersom Elizabeth II är en ivrig ägare och uppfödare av galopphästar. Hon har även egna ridhästar. En sport med ett glamoröst förflutet och nutida liv tycks i Sverige vara något många sportintresserade och framför allt sportjournalister fnyser på näsan åt och avfärdar som något för ”hästtokiga småflickor”. Nu är detta inte sant, men om så vore – varför skall flickors sportande förlöjligas? Det är nu belagt i studier att flickor som vid tidig ålder lärt sig ta ansvar genom att vistas i stallmiljö får lättare att slå sig fram i arbetslivet helt enkelt för att de lärt sig ledarskap genom den bästa läraren, den som genom årtusendena burit kungar och drottningar, härförare, nybyggare, amazoner, banditer och människor från många olika sammanhang – hästen.