Figur 7. En ca 165 cm lång 13-åring, iklädd en rekonstruktion av den gyllene kjorteln tillverkad 1993 för utställningen Den svenska historien på Statens historiska museum i Stockholm.
Figur 8 och 9. Guldtyget från rät- respektive avigsidan.
Figur 9.
Tyvärr går det inte att göra en jämförelse med bevarade plagg i det europeiska modet utanför Norden eftersom det inte finns några i sammanhanget relevanta kvinnoplagg bevarade trots att de skriftliga källorna vittnar om att det funnits mängder av dyrbara kläder. När det gäller arkivmaterial och bildkonst är situationen densamma som för det nordiska materialet.
Den komplicerade ärmskärningen med kilpartier har en parallell i det kontinentala modet. Det gäller ett mansplagg, närmare bestämt en kort, åtsittande jacka eller tröja som kallas pourpoint, doublet eller gippon. Doublet syftar på att den var gjord av dubbelt tyg, pourpoint innebar att den var vadderad och hade stickningar. Ett dylikt plagg finns i Musée des Tissus i Lyon och dateras till 1300-talets senare hälft. De stora ärmskärningarna som på franska kallas aux grandes assiettes (stora tallrikar) som finns på Margaretas kjortel, återfinns här liksom de infällda kilarna i ärmarnas övre del.
Uppsalakjorteln har flera ålderdomliga drag i sin skärning som skulle kunna tillåta en datering till 1300-talet, det gäller t ex halsringningens form och ärmskärningen, men tyget är det som avgör dess ålder. Kjorteln kan inte vara äldre än tyget!
Den som burit kjorteln har varit späd till växten och knappast mer än 160, högst 165 cm lång. Tidens fashionabla kvinnoplagg var så långa att de stötte mot golvet och låg i bubblor (se fig. 7 ovan till höger). Vi känner beklagligtvis inte till drottning Margaretas kroppslängd eftersom någon undersökning av hennes grav inte utförts. Av samma anledning kan man inte dra några slutsatser utifrån olikheten i skärning för höger respektive vänster ärm. En defekt i skelettet skulle kunna vara avgörande.
Textilhistoriskt dokument
Vävteknik och material
Tyget i kjorteln är en brokad med röd botten och ett i det närmaste yttäckande guldinslag. Det gyllene tyget ger vid första anblicken intryck av att vara omönstrat (se fig. 8, bredvid till höger), eftersom de tunga och vassa guldtrådarna ställvis har lossat från underlaget och gjort mönstret otydligt. Mönstret är tunt tecknat i rött silke mot det helt dominerande guldinslaget. Tydligast kan det urskiljas på avigsidan där guldtråden tecknar mönstret mot en röd bakgrund (se fig. 9, ovan till höger). Guldinslaget består av ett förgyllt lan som är spunnet kring en kärna av rött silke. Det binds av en gul silkevarp. Bottenväven är en femskaftad varpsatin med rött silke i både varp och inslag. Vävnaden är en [term:diasper]] som ingår i en stor grupp som kallas sammansatta vävnader eller lampas. Tekniken dominerar det italienska sidenväveriet under 1300-talet, men förekommer både före och efter detta århundrade.
Det symmetriska mönstret är uppbyggt av stora spetsovaler som innesluter en ananasliknande frukt med rundade fjäll krönt med en vippa av spetsiga blad. Frukten är omgiven av tre koncentriska rader av små blommor. Ramverket bildas av jämnbreda girlander av lagerbär och spetsiga lagerblad. Där girlanderna möts syns en grupp av fem mogna granatäpplen. Mönsterrapportens bredd är 30 cm och höjden cirka 49-50 cm. Guldtygets teknik och kvalitet, liksom mönstrets allmänna karaktär, pekar på att ursprungslandet är Norditalien. Det för italienskt sidenväveri karakteristiska granatäppelmönstret var fullt utbildat i början av 1400-talet. Spetsovaler finns i måleriet från 1400-talets första årtionden. Tygets vådbredd innanför de gröna stadkanterna är 60 cm som kan jämföra med 1300-talets tyger som oftast är betydligt bredare, ca 110-115 cm.
Jämförbara tyger
Tyger med rikliga mängder metalltråd eldades ofta upp så att metallen kunde återvinnas. Guldtyget i Uppsala är ett sällsynt exempel på denna dyrbara tygsort, sannolikt bevarat tack vare sin tidiga knytning till unionsdrottningen Margareta.
Bland det idag kända textilmaterialet finns det, så vitt man nu vet, bara ett enda exempel som ger anledning till jämförelse med Margaretatyget. Det är den gyllene mantel som nu förvaras i Feltre i nordöstra Italien och anses ha tillhört den tysk-romerske kejsaren Karl IV (1316–1378). Den s k manteln har genomgått många förändringar och hur det ursprungliga plagget sett ut är omöjligt att bedöma. Trovärdigheten i den historiska traditionen är svårbedömd. Såväl mönster som vävteknik och material har stora likheter med Margaretatyget.