Fig. 6. Medeltida mynträkningsområden i Sverige före ca. 1250.
Fig. 7. Birger Magnusson 1290–1318. Myntort? Penning. Diameter 12 mm. Bilden visar myntets åtsida.
Fig. 7. Bilden visar det övre myntets frånsida.
Fig. 8. Myntorter ca. 1250–1290. Åtta av myntorterna är namngivna i Magnus Ladulås testamente 1285.
Myntfynden, nu senast skatten i skänningegraven, visar att varje landsdel hade sin egen regionala valuta (fig. 6), trots att såväl de svealändska (präglade fr.o.m. ca. 1180) som götaländska mynten (präglade fr.o.m. ca. 1150) huvudsakligen präglades av den svenska kungen (de gotländska mynten däremot gavs ut fr.o.m. ca. 1140 av någon organisation på Gotland). Det betydde att man fick växla till sig den lokala valutan om man reste från en del av Sverige till en annan del. Det var först under Birger Magnusson 1290–1318 som en myntreform genomfördes som innebar att hela landet fick en gemensam mynträkning med enhetliga mynt (fig. 7). Det gjorde också att det blev enklare att förflytta sig inom landet. Under äldre medeltid saknade även andra länder som Danmark, Tyskland och Frankrike en enhetlig valuta, utan alla valutor var regionala.
I Sverige finns en parallell i lagstiftningen. Innan Magnus Erikssons allmänna landslag och stadslag infördes vid mitten av 1300-talet fanns det landskapslagar som gällde i resp. landskap. Det, liksom de regionala valutorna, visar hur Sverige hade sitt ursprung i ett förbund av landskap som efterhand svetsades samman till ett rike med ett gemensamt styrelseskick.
Under Olof Skötkonung och Anund Jakob ca. 995–1030 präglades alla mynt i Sigtuna, där man även hittat rester av mynttillverkningen. Under äldre medeltid nämns få myntorter på mynten och det är först under senmedeltiden som myntorten angavs regelbundet med namn eller symbol. I det inledande skedet var myntningen blygsam och på fastlandet fanns bara två myntorter; Sigtuna i Svealand och Lödöse vid Göta älv i västra Götaland. När myntningen ökade och man ca. 1200 införde tidsbegränsade mynttyper blev det nödvändigt att ha ett större antal myntorter över hela landet. Under Magnus Ladulås 1275–1285 är nio orter kända (fig. 8). Efter att systemet med tidsbegränsade mynt upphört vid mitten av 1300-talet blev antalet myntorter betydligt färre och under slutet av medeltiden präglades mynt på det svenska fastlandet endast i Stockholm, Västerås och Söderköping.
Hur användes mynten?
Idag skulle vi aldrig komma på tanken att mynten plötsligt inte var gångbara längre. Det var emellertid en realitet som människorna fick leva med under den äldre medeltiden. Tidsbegränsade mynt innebar att endast mynt av en typ (motiv) var gångbara vid varje given tidpunkt. Efter en viss tid (t.ex. när en ny kung tillträdde) förklarades mynten ogiltiga och de måste växlas in till mynt av en ny typ som i sin tur blev den enda gångbara under ett antal år. T.ex. kunde man få tre nya penningar för fyra penningar av den gamla typen. Myntningen användes alltså i beskattningssyfte.
I Europa fanns tidsbegränsade mynttyper redan i det karolingiska riket i Frankrike på 800-talet. England hade ett stabilt system med regelbundna myntindragningar ca. 973–1125. I Danmark och Tyskland (regionalt) kunde det ske så ofta som varje år under äldre medeltid.