Mynt öppnar ett fönster mot medeltiden

Av Kenneth Jonsson
Publicerad:2011-03-23 15:51
Fig. 2.

Fig. 2. Ärkebiskopen (Petrus 1187–1197?). Sigtuna. Penning ca. 1190. Diameter 16 mm.

Fig. 3.

Fig. 3. Knut Eriksson 1167–1196. Sigtuna. Penning enligt svealändsk mynträkning, ca. 1180-tal. diameter 16 mm.

Fig. 4.

Fig. 4. Knut Eriksson 1167–1196. Lödöse. Penning enligt götaländsk mynträkning, ca. 1190. Diameter 12 mm.

Fig. 5.

Fig. 5. Gotland. Penning enligt gotländsk mynträkning, ca. 1140–1225. Diameter 12 mm. Bilden visar myntets åtsida.

Fig. 5.

Fig. 5. Bilden visar det övre myntets frånsida.

Medeltida mynt: var, hur och vad?

Skriftligt källmaterial blir vanligt först fr.o.m. Gustav Vasa. Det betyder att andra källmaterial blir viktigare för att få kunskap om medeltiden. Mynt är ett av dessa källmaterial som tack vare en lagstiftning som går tillbaka till 1600-talet har gjort att skattfynd har lösts in till staten och i modern tid har man hittat mycket mynt vid utgrävningar av framförallt kyrkor. Det finns med andra ord ett stort material som kan analyseras för att ge ny kunskap. Mynt kan inte bara säga något om utvecklingen ekonomiskt, utan även politiskt, administrativt och socialt. Fr.o.m. Gustav Vasa hade nästan alla mynt årtal och nästan alla grundläggande frågor är besvarade. Vad gäller den medeltida svenska myntningen saknas i många fall svar även på grundläggande frågor som när och var mynten har präglats.

Vem präglade mynten?

Rätten att prägla mynt hörde till regale, de kungliga rättigheterna. Det betydde även rätten att fastställa motiv, valör, vikt, halt och vilka mynt som fick cirkulera. Kungen kunde sen i sin tur förläna myntningsrätt till en person eller institution. Då inskränktes rätten till att bestämma motivet. Det äldsta exemplet på myntningsrätt gäller ärkebiskopens myntning ca. 1190–1215 (fig. 2). Under äldre medeltid finns också exempel på att jarlen hade förlänats myntningsrätt. Under senmedeltiden styrdes Sverige vid flera tillfällen av riksföreståndare och då präglades mynt i Erik den heliges namn (S:t Erik). Riksföreståndaren Svante Nilsson Sture 1504–1512 satte emellertid ut sin egen vapensköld på en del av mynten. Intressant är att hans far; Nils Bosson Sture ca. 1426–1494, gav ut mynt i eget namn (ca. 1490?). Svantes son, riksföreståndaren Sten Sture d.y. 1512–1520, satte också ut sitt eget namn på en del av mynten, då med titeln riddare.

På Gotland skedde myntningen emellertid i lokal regi med fulla rättigheter ([[term:mynträtt))) under hela medeltiden tills myntningen upphörde en bit in på 1500-talet.

Var cirkulerade mynten?

I samband med utgrävningar i Skänninge 2009 hittades en grav, där en man i 20–23-årsåldern hade fått med sig 226 mynt i graven. Med ledning av mynten kan man datera graven till ca. 1190. Det intressanta var att mynten låg i två poster, säkerligen i var sin penningpung. En innehöll 130 mynt präglade i Svealand för kungen och ärkebiskopen och den andra innehöll 96 gotländska mynt. Gotländska mynt var, märkligt nog, vid denna tid den gängse valutan i östra Götaland, medan de svealändska mynten säkerligen följt med mannen från hans hemtrakter i Mälardalen. I Skänninge var svealändska mynt emellertid inte gångbara och de förvarades därför separat för att kunna användas när han kom hem.

Skatten var ett bra exempel på hur Sverige under perioden ca. 1140–1250 var indelat i regioner med var sin valuta. I Mälarlandskapen härskade mynt präglade efter svealändsk mynträkning (fig. 3). I västra Götaland var den lokala valutan mynt präglade efter götaländsk mynträkning (fig. 4).I sydöstra Götaland (liksom på Gotland) gällde gotländska mynt (fig. 5).