Aspekter på barockmusik

Av Lars Berglund
Publicerad:2009-05-28 19:14

Anonyma verk har alltid varit ett bekymmer för musikforskare. Om man inte vet vem som har komponerat stycket, hur ska man då veta vad man ska tycka om det? Tänk om man säger att det är ett dåligt och ointressant stycke musik och så kommer någon ett år senare och bevisar att det är komponerat av Bach! Då är man bortgjord. Eller tänk tvärtom om man ägnar en massa tid åt att studera ett stycke som man tycker verkar bra och intressant och till sist kommer fram till att det är komponerat av en riktig amatör och klåpare. Samma sak.

Musikforskare tycker inte om att bli bortgjorda och därför har de oftast undvikit anonymer, utom i de fall där de har sett en möjlighet att bevisa att de är komponerade av kända kompositörer. Att hitta ett okänt, tidigare anonymt stycke av en känd kompositör är nämligen av någon anledning en stor fjäder i hatten. Det finns till och med möjligheter att komma i tidningen, vilket inte händer så ofta för musikforskare.

Det är dessutom något i vår kultur som gör det svårt att sälja anonyma verk. Det är svårt att lansera en CD med musik av ”Anonymus”. De flesta vill gärna veta vad det är de lyssnar på.

Därför hade ingen brytt sig särskilt mycket om de anonymer Maria intresserade sig för. Hon var som sagt särskilt intresserad av musik som använts vid större ceremonier. Alltså tittade hon särskilt på stycken med stor besättning: gärna trumpeter och pukor, många röster och många instrument. ”Stor fest, många musiker” var nämligen en princip man höll på under 1600-talet.

Snart fastnade hon för en källa som stack ut ordentligt i det materialet. Det var en anonym tonsättning med texten ”Herre Konungen fröjdar sig”. Den hade ovanligt stor besättning: sexstämmig kör, två trumpetstämmor, trombon, två violinstämmor, två violor, fagott och generalbas. Stycket fanns bara bevarat som en orgeltabulatur. Det var alltså inte noterat med vanliga noter utan med ett slags bokstavsskrift som var vanlig i Tyskland och Skandinavien på 1600-talet. Den ser avskräckande ut vid första anblicken men det är faktiskt ganska lätt att lära sig läsa den.

Riktigt intressant blev dock det här stycket när Maria började titta på texten. Det visade sig vara en psaltartext med väldigt tydliga kopplingar till en kunglig kröningsceremoni – den börjar så här:

Herre Konungen fröjdar sig åt din kraft, han jublar över din hjälp.
Vad han önskar ger du åt honom, du vägrar ej det han ber om.
Du kommer till honom med goda gåvor, du sätter på hans huvud en krona av guld

Kröningar finns det inte så många. Det är, som man ganska lätt kan räkna ut, bara en per kung eller drottning. Kungliga kröningar i Sverige under 1600-talet är med andra ord bara fyra stycken:

  Gustav II Adolf 1617
  Karl X Gustav 1654
  Karl XI 1675
  Karl XII 1697

 

Nästa fråga blev alltså att försöka lista ut från vilken tid den här handskriften kom ifrån.

När man ska tidsbestämma en källa från den här tiden finns det några olika metoder. Det enklaste är förstås om kopisten har skrivit ett årtal på handskriften. Då blir det ganska enkelt. Annars gäller det att försöka lita ut vilket slags papper noterna är skrivna på och sedan hitta en annan källa med samma papper och ett årtal på. Det bästa sättet att jämföra papper är med hjälp av de vattenmärken som papperstillverkaren lade in i papperet. Det är figurer som syns om man genomlyser papperet.

Handskriften med ”Herre Konungen fröjdar sig” visade sig innehålla ett papper med det ganska vanliga vattenmärket ”Narr”. Det var närmare bestämt papper från en svensk papperstillverkare som hette ”Torshella”.

Just den här varianten av Narr-Torshella-papper var redan undersökt av en musikforskare som heter Jan-Olof Rudén och han hade tidsbestämt papperet till ca 1675–79, och mest troligt i början av den tiden. Källan sammanföll alltså precis med tiden för Karl XI:s kröning.