Fig. 18. Sida ur Johann Bämlers utgåva av "the History of Melusine". Couldrette; Thüring von Ringoltingen. Das abenteürlich buch beweyset vns von einer frawen genandt Melusina. Augsburg: Johann Bämler, 1474, fol. 2r. Ett exemplar av utgåvan finns på Bayerische Staatsbibliothek, hylla: 2 Inc.c.a. 295.
Källa: Wikimedia Commons.
I den muntliga berättarkonsten fyllde (den rimmade) versen en mnemoteknisk funktion; det var helt enkelt lättare att memorera bunden vers än långa stycken på prosa. Man skulle därför kunna tro att berättelsernas längd skulle öka när allt fler läste innantill, men den växande skaran tämligen ovana läsare – och författare – verkar till en början snarast ha haft en kortande inverkan på texterna. De tidigmoderna prosaberättelserna är inte sällan kortare än sina versförlagor men de har ändå fått beteckningen prosaroman för att betona att det gäller längre narrativa snarare än deskriptiva texter. Någon större produktion är det knappast tal om. Populära texter trycks visserligen i flera upplagor, men under tiden 1471–1587 tillkom endast ett fyrtiotal titlar på tyska som över huvud taget kan betecknas som romaner. Prosaromanerna utgör kanske just därför ett bra exempel på den förhållandevis begränsade litterära marknaden.
Innehållet i texterna varierar starkt från bok till bok, men underhållningsaspekten är viktig; det rör sig om en tidig form av fritidssysselsättning, ett slags kravlös lyxkonsumtion medan texternas bruksvärde är ringa. Begreppet prosaroman tyder på att det rör sig om texter som står mellan det höviska eposet och den moderna romanen. Såsom eposet bygger de ofta på ett tämligen begränsat persongalleri och stereotypa handlingsätt. Såsom romanen kan handlingen utspelas snart sagt var som helst och inbegripa vad som helst. Dessa i mångt motstridiga kännetecken ger den tidigmoderna prosaromanen dess karaktär av att ha lämnat eposet bakom sig utan att helt ha blivit roman.
Texternas heterogenitet gör alla typer av kategorisering komplicerad och det är mycket svårt att ens göra en tematisk gruppering. Författarna hämtar sitt stoff från många håll och endast ett fåtal texter kan betraktas som nyskapande och är skrivna för en större publik. Inte sällan hämtade författarna inspiration från antikens historia och mytologi, och det finns en rad s.k. Trojaromaner som alla bygger på samma antika stoffliga kärna. Det skrevs också en rad riddarromaner som framför allt kretsar kring kung Artur och hans hov, och det var mycket populärt att översätta och bearbeta medelhögtyska och franska epos liksom latinsk diktning.
Ett tidstypiskt exempel är Thüring von Ringoltingens (ca. 1415–1483) berättelse om Melusine av Luisignan (1456/1574). Texten är en bearbetning av en fransk versförlaga från sent 1300- eller tidigt 1400-tal skriven av en okänd diktare vid namn Couldrette. En fransk prosavariant skriven av Jean d’Arras från sent 1300-tal är också känd men tros inte ligga till grund för den tyska texten. Båda texterna antas dock bygga på samma, för oss okända, förlaga. I Thüring von Ringoltingens version bildar kärleken mellan en fattig adelsman, Raymond, och den vackra och kloka kvinnan Melusine berättelsens kärna. Det är inte en sammanhållen berättelse som följer en bestämd kronologisk ordning utan snarare en rad händelser, episodiskt återgivna och med uppbruten tidsföljd. Det episodiska dominerar berättelsen och olika textsegment kopplas ihop – mytologiska element med den berättade verkligheten, tillbakablickar med förutsägelser. Kausala sammanhang saknas till stor del, något som i forskningen ofta setts som ett kännetecken för den tidiga prosaromanen. När ett avsnitt i texten tar slut, tar helt enkelt ett annat vid utan att sammanhanget alltid är tydligt (fig. 18).
Författarna till de tidiga romanerna utgick alltså ofta från befintliga texter och anpassade dem till sin egen tid och sina egna intressen. Prosaromanens riddare kan därför påminna om en försiktig köpman på resa, och äventyrslusten får stryka på foten för ett utpräglat säkerhets- och ordningstänkande. Någon systematisk diskussion kring upphovsrättsliga frågor fördes inte. Texterna ansågs tillhöra något slags litteraturhistoriskt arvegods som alla författare fritt förfogade över, även om Erasmus av Rotterdam lär ha ondgjort sig över att hans texter plagierades och medvetenheten om en texts unika egenskaper utvecklads i takt med att bokmarknaden etablerades och inkomsterna från det litterära skapandet blev mer betydelsefulla för den enskilda författaren.
Fiktionens möjligheter
Den under medeltiden fortfarande tämligen oproblematiska integrationen av diktning och historiografi levde vidare i många tidigmoderna texter, även om man i större utsträckning blev medveten om det skrivna ordets otillförlitlighet och om författarens möjligheter att medvetet eller omedvetet manipulera sina läsare genom texten. Mycket ofta betonas berättelsernas sanna ursprung och källor – eller åtminstone deras sannolikhet. Det fanns under 1500-talet fortfarande inte några vattentäta skott mellan fakta och fiktion, dikt och verklighet, men en allt komplexare värld förutsatte en mer avancerad berättarteknik även i underhållningslitteraturen. Georg Wickram (ca. 1505–ca. 1560) är en av de första tyskspråkiga författare som i sin diktning problematiserar fiktionsbegreppet.