IV. Romanens äventyr
När medeltida författare talade om poetria avsåg de i regel den klassiska latinspråkiga epiken och poesin (jämte dess grekiska förlagor, främst Homeros, som man i regel bara kände i latinsk översättning). Men just när Bernardus Silvestris och hans lärda kollegor i Chartres och på andra håll i 1100-talets Frankrike var i färd med att ge den här litteraturen teoretisk legitimering, växte nya former av en profan berättande litteratur fram i Västeuropa. De stammade inte från klostren eller katedralskolorna utan från de aristokratiska hovmiljöerna, städerna, värdshusen eller marknadsplatserna. De avfattades på folkspråken och de betecknade fiktionens definitiva återkomst i hjärtat av den medeltida kulturen. Betydelsefullast av dem blev riddarromanen.
Den uppstod i norra Frankrike där dess förnämste företrädare blev Chrétien de Troyes, under en period av sitt liv (den senare hälften av 1100-talet) verksam vid hovet hos Marie av Champagne, känd för sina litterära intressen. Chrétien tog sig an det gamla keltiska legend- och sagostoffet, centrerat kring kung Artur och hans riddare kring det runda bordet, som han underkastade sin och grevinnan Maries moderna smak, framför allt tidens vurm för den höviska kärleken, en import från trubadurernas Sydfrankrike, mycket populär i högmedeltidens aristokratiska miljöer, ibland kallad fin amour, den fina kärleken, eller gai saber, det glada vetandet: en kärlek som förädlade människan, satte den älskade (avgudade) kvinnan på piedestal och just därför var dömd att förbli otillfredsställd, ett begär utan lyckligt slut eller utan slut över huvud.
I versromanen Erec et Enide berättar Chrétien om en ung riddare i tjänst hos kung Artur, som drar ut från sin herres hov för att hämnas en oförrätt. I en småstad förälskar han sig och ingår giftermål med Enide, dotter till en av Arturs vasaller. Efter tornerspel vid hovet återvänder Erec till sin fars kungarike, försjunker i den äktenskapliga lyckan och glömmer sina ridderliga plikter. Rykten börjar gå om hans försumlighet, och när också Enide låter undslippa sig en förebrående suck ger han sig ut på äventyr igen, både skamsen och förtörnad, nu i hennes sällskap. Genom en serie svåra prövningar – först och främst tvekamper med andra riddare, med rivaler om Enides gunst eller rentav jättar – visar han sig värdig hennes kärlek. Romanen slutar med att Erec och Enide återvänder till Arturs hov, där han får veta att hans far gått bort. Vid juletiden kröner dem Artur till kung och drottning i Nantes, och en väldig fest tar vid.
Av särskilt intresse är berättarhållningen i Erec et Enide. Chrétien låtsas tala till sin förnäma publik, och använder hela sitt retoriska register för att dramatisera och ge liv åt sitt muntliga föredrag. Några av hans vanligaste figurer är aposiopesen (utelämnandet) och correctio (tillrättaläggningen). Så låter han oss upprepade gånger förstå att han förbigår detaljer i berättelsen, till exempel hur festerna egentligen gick till, för att inte bli för vidlyftig och tråka ut oss. Lika ofta korrigerar han sig själv, som om han faktiskt improviserade sin berättelse inför en publik. Samtidigt är han noga med att påminna om att han i själva verket återger en existerande historia, estoire, inte sällan förvanskad av konkurrerande och simplare berättare som jobbar för brödfödan. Detta är en poet som uttryckligen framhåller att han inte ljuger: Por verité dire vos os, ”Jag vågar säga er sanningen att”... Han framträder som en muntlig underhållare inför publik, en jongleur, som inte desto mindre tar stöd i den skriftliga tradition, med rykte om att vara historiskt tillförlitlig, som tidens lärda män brukade hänvisa till.
Resultatet blir en alltigenom fiktiv berättelse, som inte desto mindre kräver att bli trodd. Lika eftertryckligt som latinisten och kommentatorn Bernardus Silvestris distanserar sig den franskspråkige romanförfattaren Chrétien från talet om poeternas lögner. När han på det viset utnyttjade den gamla keltiska legendfloran för att underkasta den ett höviskt etos och en retorisk bearbetning, gav han upphov till den europeiska romanens urform: fiktionen som hög och trovärdig konst.
Den här konstformen (roman, en term som ursprungligen utpekade berättande verk skrivna på folkspråket) behövde således, i Chrétiens version, inte ta stöd i hänvisningar till allegorisk eller över huvud bildlig framställning. Fiktionen var sig själv nog. Den behandlade unga riddare som närmast tvångsmässigt måste bryta upp från olika hov, vanligen kung Arturs, för att söka upp äventyr och genomgå serier av prövningar i akt och mening att bevisa sin utvaldhet. Ur rumslig synvinkel beskriver dessa berättelser en i princip ändlös cirkelrörelse mellan borgen eller hovet – där riddarens värdighet bekräftas, hos kungen, hos hans hjärtas dam eller i brödraskapet kring Runda bordet – och skogen: platsen för alla oförutsedda möten och eftertrådda äventyr, där samma värdighet måste erövras och testas. Det rör sig om historier som vid behov kunde pricka in realistiska detaljer (dieter, medicinska kurer m.m.) och säkert också anlita en diskret humor men som resolut ersatte den samtida 1100-talsverkligheten med sagans och sägnens.
Den tyske forskaren Walter Haug har lanserat teorin att det här radikala genombrottet för fiktionen i den västeuropeiska berättarkonsten under 1100-talets senare hälft hänger samman med Chrétiens medium: skriften. Äldre medeltida episka traditioner och berättartyper av muntligt slag, såsom de franska och spanska chansons de geste, anpassade i regel fiktiva element till en grundstruktur som återgick på historiska händelser. Hos Chrétien övertog fiktionen hela scenen. Den utesluter slumpen, följer sin egen logik och utspelar sig i en annan tid än den kronologiska historiens. Gud, kyrkan och mässan kan föras på tal men spelar en i sammanhanget marginell roll. Och till sist: där framträder nu en berättare som sätter sin historia på pränt för vidare befordran, genom epokens förbättrade tekniker för manuskriptkopiering, till en större och vidare läsekrets. Han nöjde sig, stolt och självmedvetet, med att hålla fram sin fiktion som en struktur i egen rätt, en mout bele conjunture (”mycket skön komposition”), utan allegoriska stöttor och utan klerikala läsanvisningar. Tolkningsarbetet kunde han tryggt överlåta åt sin införstådda lekmannapublik.