Figur 4. Pierre Abélard med sin elev (och älskade) Eloïse. Medeltida miniatyr.
Figur 5. Grammatikens konst med två av sina studenter. Skulptur i kungaportalen på västra fasaden av katedralen i Chartres, ca 1150.
III. Förtäckt tal
Högmedeltiden, har vi sett i klostermanuskriptet Hortus deliciarum, hade inte glömt den urgamla anklagelsen mot diktarna för att fara med lögner. Men i ett längre perspektiv slås man snarare av periodens förståelse för litteraturens egenart: dess särskilda sätt att bilda mening, tala och verka. I själva verket var 1100-talet den första epoken i Europas historia sedan antiken, som systematiskt började tillämpa avancerade hermeneutiska frågeställningar på litterära texter. Det hänger samman med den blomstring för hela kulturlivet – litteratur, filosofi, skulptur, arkitektur och övriga konster – som ibland brukar kallas 1100-talsrenässansen. Den hade sitt centrum i Frankrike, som under seklets gång kom att bevittna en intellektuell aktivitet utan motstycke vid sina stora katedralskolor, först och främst i Chartres ca åtta mil sydväst om Paris, och därtill såg en ny och för framtiden avgörande bildningsinstitution växa fram, universiteten. Flera av de italienska städerna kunde lika tidigt stoltsera med egna universitet, men för de teologiska och filosofiska studierna kom Parisuniversitetet, Sorbonne, att bli kontinentens ledande under 11- och 1200-talen.
Därmed kom litteraturen att bli föremål för intresse i en ny intellektuell miljö, lidelsefullt fascinerad av den antika filosofin, först och främst Platon och – i stigande utsträckning genom hela högmedeltiden – Aristoteles. Det här nya rationalismen innebar än så länge inget brott med den romersk-katolska religionen, men där uppstod ett spänningsförhållande, som kom att sysselsätta många av epokens filosofer, universitetslärare och klerker. Det blev svårare att läsa Bibeln som en text upphöjd över historiska och språkliga omständigheter, gjuten i ett enda stycke, helt igenom dikterad av Anden så att dess ord per automatik, en gång för alla, återgav den sanna och universella verkligheten.
I stället kom somliga intellektuella under 1100-talet att börja läsa Bibeln som litteratur. Utan att ifrågasätta dess status som helig urkund började man lägga märke till hur dess olika författare från olika tider skilde sig från varandra eller rentav stod i motsättning till varandra, och hur de kunde anlita olika stilar för olika ändamål. För den sortens analys hade man god användning för den förbättrade undervisning i de fria konsternas trivium – grammatik, retorik och dialektik – som kännetecknade katedralskolornas utveckling under den tidiga högmedeltiden. Det blev möjligt att uppfatta Bibeln som en text, eller en samling av texter, genomkorsad av samma narrativa och retoriska strategier som karaktäriserade den profana litteraturen, exempelvis Aeneiden.
Den främste av de nya dialektiskt och retoriskt orienterade bibelkritikerna var filosofen, teologen och poeten Pierre Abélard (1079-1142), verksam i Paris. Han underkände bestämt tron på något ursprungligt samband mellan ord (verba) och ting (res), i Bibeln eller på andra håll. Den heliga skrift består förvisso av Guds egen talekonst, men denna använde sig av retorikens hela arsenal av figurer för att desto effektivare kunna inpränta sitt budskap. Och precis som de profana poeterna hade de bibliska författarna tagit på sig uppgiften att både utbilda och påverka sin publik. Så sammanfattade Abélard sin bibelsyn i kommentaren till Romarbrevet: ”Hela den gudomliga Skriften avser på retoriskt vis att antingen undervisa eller röra”, Omnis Scriptura divina more orationis rhetoricae aut docere intendit aut movere.
Bilden i övre högra hörnet visar hur Abélard närmar sig den insikt som redan var Johannes Scottus Eriugenas trehundra år tidigare, vad man kunde kalla en rudimentär bibelpoetik, men han formulerar den i den nya tidens termer, gärna med polemisk spets. I prologen till sin kanske mest kända skrift, Sic et non, inskärper han i Ciceros anda att en enda betydelse eller ”identitet” i texter tråkar ut läsarna. Gud är i själva verket outsäglig, och just därför kan bara ett retoriskt figurerat språk, mättat med antydningar, tvetydigheter och metaforer, göra rättvisa åt Hans väsen och sporra de nyfikna läsarna att söka Honom. För att legitimera ett sådant resonemang kan Abélard, i inledningen till Theologia christiana, hänvisa till de klassiska filosoferna och poeterna: när de ville undervisa oss om sina innersta hemligheter, såsom världssjälen och gudarna, använde de sig av dunkelt tal, obscurus sermo. Under detta tal, fullt med fiktioner och figurer, dolde sig när allt kommer omkring de mest aktningsvärda ting.
Här har vi kommit långt från det utbredda misstänkliggörandet av poeterna. Överallt, hos såväl bibelförfattarna och kyrkofäderna som hos Platon eller Vergilius, urskilde Abélard samma tendens att tillämpa en beslöjad framställningskonst i akt och mening att utmana och träna läsarnas tolkande förstånd. Av särskilt intresse är en av de termer han använde sig av för att beskriva vad han kallar den gamla filosofins sätt att tala, nämligen genom ”fiktiva höljen”, fabulosa involucra. Den pekar rakt in i den livliga reflexion kring religion, litteratur, filosofi och text som genomsyrade 1100-talets briljanta lärare, tänkare och författare vid (eller associerade med) katedralskolan i Chartres, främst Thierry de Chartres, Guillaume de Conches, Bernardus Silvestris och Alain de Lille. Genom dem fick allegorin sitt samlade teoretiska genomslag i den medeltida litteraturen.
Där Abélard hade nöjt sig med att infoga sina idéer om litteratur här och var i sina teologiska betraktelser och bibelanalyser, så utarbetade Chartres-skolans lärda män omsorgsfulla kommentarer till flera av de stora klassiska och senantika författarskapen. En av dem var de anmärkningar till Aeneidens böcker I-VI, Commentum super sex libros Eneidos Virgilii, som brukar attribueras till Bernardus Silvestris, en lärd och filosofisk poet verksam runt sekelmitten.
Också för Bernardus Silvestris förenades Bibeln och den profana litteraturen i sin inriktning på retoriskt och bildligt tal. Men likafullt är han noga med att dra en gräns mellan Den heliga skrift och litterär diskurs. I en annan av sina kommentarböcker skiljer han på två typer av figurlig framställning, dels allegoria och dels vad han kallar integumentum (täcke, hölje):
Figura autem est oratio quam involucrum dicere solent. Hec autem bipertita est: partimur namque eam in allegoriam et integumentum. Est autem allegoria oratio sub historica narratione verum et ab exteriori diversum involvens intellectum, ut de lucta Iacob. Integumentum vero est oratio sub fabulosa narratione verum claudens intellectum, ut de Orpheo. Nam et ibi historia et hic fabula misterium habent occultum, quod alias discutiendum erit. Allegoria quidem divine pagine, integumentum vero philosophice competit.
Figurligt är det tal som brukar kallas förtäckt. Det kan delas in i två slag, nämligen allegori och integumentum. Allegoriskt är det tal som höljer den sanna meningen, skild från den yttre innebörden, under en historisk berättelse, såsom den om Jakobsbrottningen. Integumentum är å sin sida det tal som sveper in den sanna meningen under en mytisk berättelse, såsom den om Orfeus. I den förra är det historien och i den senare myten som får dölja mysteriet, vilket ska diskuteras längre fram. Allegorin stämmer sålunda överens med den Heliga skrift, integumentum med filosofin.
Skillnaden mellan Bibeln och den profana litteraturen, som Bernardus här kallar filosofisk, skulle alltså bestå i att den förra meddelar sanna innebörder genom trovärdiga berättelser, medan poeterna anlitar mytiska fiktioner – integumenta – för att på liknande figurligt (indirekt) sätt upplysa sina läsare. Dessutom, tillägger Bernardus, kan vi inte vara lika säkra på de profana författarnas mening: den förefaller mer undanglidande och svåråtkomlig, eftersom deras fiktiva framställning i så hög grad arbetar med tve- och mångtydiga uttryckssätt, equivocationes et multivocationes.
Det finns tidiga (senantika) distinktioner och teorier i den västerländska hermeneutiken som förebådar Bernardus resonemang, men få om någon hade tillmätt poeterna så djupgående kunskaper, en så privilegierad tillgång till sanningen. De var inte längre att betrakta som simpla eller rent ut farliga lögnare. Deras fiktiva lekar inskränkte sig till deras speciella stil och sätt att berätta, men därunder dolde sig väsentliga insikter. Med de utgångspunkterna uppfattade Bernardus Aeneiden som en historia om människosjälens öde i kroppen, om stadierna på livets väg alltifrån födelsen. Hans sätt att läsa Vergilius epos som en alltigenom kodad text kan förefalla mekaniskt, mestadels beroende av tämligen tveksamma etymologier, men genom sin teori om integumenta kom dessa 1100-talsfilosofer att presentera både ett försvar för den profana fiktionslitteraturen och en teori om dess egenart och egenvärde. Därmed betecknar de en viktig etapp i den västerländska litteraturteorins historia.