Ornament och ornamentstick från renässans till nyklassicism

Figur 15. Martin Schongauer, Rökelsekar.

Figur 16. Francesco Pellegrini, Moresk. Ur samlingen: La Fleurs de la Science de broderie, façon arabique et ytalique, Paris, 1530.

Figur 17. Akantusplanta. Ur: Rivius, Vitruvius Teutsch.

Figur 18. Uppfinningen av det korintiska kapitälet. Ur: Fréart de Chambray, Parallel… Paris, 1650.

Figur 19. Agostino Veneziano, Akantusornament, 1520-talet.

Figur 20. Anonym mästare (”Tärningsmästaren”), Kandelaberornament med akantus, 1532.

Eftersom ornamentsticken sannolikt ofta användes direkt i verkstadsarbetet utsattes de för ett betydligt större slitage än de dyrbarare böckerna. Därför måste man räkna med att bara en bråkdel av dem som en gång fanns har bevarats till våra dagar. Att det ändå finns en så stor mängd bevarad t.ex. i de stora konstindustrimuseernas samlingar visar vilken massartikel ornamentsticken en gång var.

Ornamentstickens motiv

De äldsta kända ornamentsticken kom ut i Tyskland redan under 1400-talets slut. De flesta vänder sig till guldsmeder. Konstnärligt särskilt intressant är ett berömt blad av Martin Schongauer som föreställer ett rökelsekar i virtuost tecknade gotiska former (figur 15). I vårt sammanhang är emellertid de ornamentstick, som började ges ut i början av 1500-talet i Italien och som förmedlade antikens och den italienska högrenässansens antikiserande ornamentformer viktigare. Redan här dominerar de två ornamenttyper, som i fortsättningen skulle komma att bestämma utvecklingen ända fram till 1800-talets början: akantusen och grotesken. Vid sidan av dem spelar en ornamenttyp som som hade sina rötter i den islamska kultursfären en viktig roll: moresken (även mauresk resp. arabesk). Moresken torde i och för sig också gå tillbaka på den antika akantusornamentiken men när den recipierades under renässansen saknade den bakgrunden relevans. Moresken genomgår inte så påtagliga stilförändringar som grotesken utan förhåller sig relativt konstant under hela den period vi behandlar här (figur 16).

Akantusornamentet har fått sitt namn av den storbladiga tistelväxten Acanthus spinosus (figur 17). I den antika konsten förknippas det mest med det korintiska kapitälet men det förekommer också som ytfyllande rankornament (t.ex. på Ara Pacis) och som fris. Vitruvius förklarar det korintiska kapitälets uppkomst med en anekdot som ofta återges i renässansens och barockens arkitekturtraktater (figur 18). En amma hade ställt en korg med leksaker på en ung korintisk flickas grav. Nästa år hade en akantusplanta växt upp omkring korgen. Arkitekten Kallimachos upptäckte det av en händelse och fick idén till det korintiska kapitälet. Akantusen levde vidare under hela medeltiden men genomgick med tiden genomgripande förvandlingar. Redan under senantiken blev det så starkt stiliserat att det kan vara svårt att känna igen den klassiska förebilden. Vad som skedde under renässansen var man åter anknöt till de antika förebilderna och ”renaturaliserade” formerna, utan att de därför helt förlorade sin artificiella prägel. Det återspeglas bl.a. i ett antal kopparstick av Agostino Veneziano (ca.1490-1540), en konstnär som arbetade i kretsen kring Rafael i Rom och som ofta återgav dennes utkast som kopparstick (figur 19). Redan under 1400-talets senare del spelar antikinspirerade akantusformer en viltig roll i pilasterfyllningar och andra vertikalt komponerade dekorationer. Eftersom dessa ofta har en kandelaberform som mittaxel, kallas de kandelaberornament. Kandelaberornamenten behöll sin popularitet långt in på 1600-talet (figur 20).