Ornament och ornamentstick från renässans till nyklassicism

Figur 11. Sebastiano Serlio, De fem kolonnordningarna. Ur: Regole..., Venedig, 1537.

Figur 12. John Shute, Den komposita kolonnordningen. Ur: The First and Chief Groundes of Architecture, London, 1563.

Figur 13. Vredeman de Vries, Karyatider och hermer, 1565.

Figur 14. Sebastiano Serlio, Öppen spis i dorisk ordning. Ur: Regole... Venedig, 1537.

De antika kolonnordningarna

Grundvalen för den nya ornamentiken var de fem antika kolonnordningarna: den toskanska, den doriska, den joniska, den korintiska och den komposita och de ornamentmotiv som hörde till dem (figur 11). Det är symptomatiskt att det långt in på 1700-talet ingick i mästarprovet för både murare, stenhuggare (skulptörer) och snickare i Stockholm att korrekt kunna rita upp kolonnordningarna. De antika kolonnordningarnas hade inte bara betydelse för byggnadskonsten i trängre mening, de spelade en minst lika viktig roll för formgivningen av gravvårdar, epitafier, öppna spisar, skåp och kistor. Kolonnerna uppfattades alltså mer som ett dekorativt än som ett konstruktivt element. Så såg det f.ö. även Alberti, som kallar kolonnerna byggnadens förnämsta prydnad. Den smyckande funktionen var emellertid bara en sida av saken. Kolonnordningarna representerade ett ordningssystem, de gav den byggnad eller det föremål de prydde både en formal estetisk struktur och en bestämd karaktär. Varje kolonnordning kännetecknades inte bara av rikedomen och arten av de smyckande motiv som hörde till den utan också av kolonnens egna proportioner. De uppfattades som analoga med den mänskliga gestaltens måttsförhållanden (figur 12). Den satta doriska kolonnen med dess sparsamt dekorerade kapitäl och bjälklag  uppfattades som stark, sträng och manlig i motsats t.ex. till de slankare och rikare prydda ”feminina” joniska och korintiska kolonnerna. Det synsättet kommer också tydligt till uttryck i de populära karyatiderna och hermerna (figur 13). Det låg också nära till hands att relatera det synsättet till ståndssamhällets hierarki. I det sammanhanget kom den enklaste ordningen, den toskanska, att betraktas som ”bondsk” eller lantlig, medan de rikt smyckade, festliga korintiska och komposita ordningarna uppfattades som nobla och högtidliga. Med hjälp av kolonnordningarna kunde man alltså karakterisera en byggnad, ett rum eller ett föremål både i enlighet med dess funktion och dess värdighet.

Arkitekturtraktater och ”Säulenbücher”

Kunskap om kolonnordningarna fick man genom de många arkitekkturtraktater och "Säulenbücher" (kolonnböcker) som började ges ut under 1500-talet. Många byggde mer eller mindre direkt på den enda bevarade antika arkitekturtraktaten, Vitruvius Tio böcker om arkitektur (De architectura libri decem; skriven mellan år 33 och 14 f.Kr.), som kom ut i flera översättningar och bearbetningar under 1500-talet och senare. Men alla traktater följde inte Vitruvius. I vårt sammanhang är Sebastiano Serlios (1475-1553) Regole generali di architettura sopra le cinque maniere degli edifici ... (1537; Allmänna regler för arkitekturen enligt de fem byggnadssätten) särskilt viktig på grund av de talrika illustrationerna som gjorde den lätt att använda i praktiken (figur 14). Ett exempelpå det är en av de öppna spisarna i Kalmar slott från 1560, som är en direkt kopia av Serlios här återgivna modell. Serlio var den förste att avbilda de fem kolonnordningarna bredvid varandra på en bild (figur 11); en sådan tablå saknas därefter