Ornament och ornamentstick från renässans till nyklassicism

Figur 3. Heinrich Aldegrever, Förslag till dekor på dolkar, 1537.

Figur 4. Juste-Aurèle Meissonnier, Soffa tillverkad för greve Bielenski, 1735.

Figur 5. Oppenordt, förslag till rumsgestaltning. Ur: Livre de Décorations d´appartements.

Figur 6. Simon Vouet, väggfält från änkedrottningens badrumssvit i Palais Royal, Paris. Ur Livre de Diverse Grotesques, 1647.

Figur 7. Cornelis Floris, Grotesk ur serien Velderleij nieuwe inventien ... Andra delen, 1557

Figur 8. Claude Gillot, Komposition för ett väggfält eller en gobelin. Ur serien: Livre des Portières, Paris, 1732.

Beteckningen ornamentstick gör egentligen inte rättvisa åt genrens mångfald, ofta är det riktigare att tala om förlageblad. I regel föreställer bladen enskilda ornament som i princip kan appliceras på alla tänkbara föremål. Ofta avbildar de emellertid hela föremål, t.ex. knivskaft, värjfästen, smycken eller möbler (figur 3 och 4). Under 1700-talet blir det vanligt att avbilda hela rumsenheter, t.ex. en vägg med både dess fasta dekorationer och tillhörande möbler (figur 5). Här har ornamentsticket alltså tagit formen av ett mönsterblad för hela inredningsarkitekturen. Ibland dokumenterar sådana blad redan existerande interiörer eller dekorationer. I regel rör det sig då om särskilt prestigefyllda verk, t.ex. i något av de kungliga franska slotten (figur 6).

Ofta tycks ornamentsticken undandra sig all praktisk användning. Det gäller t.ex. för många grotesker av Cornelis Floris (ca.1514-1575) som snarast är att betrakta som autonoma bildkompositioner (figur 7). De är ett exempel på att just grotesken var en genre som lämnade stort spelrum för den konstnärliga fantasin. Under bruksgrafikens skyddsmantel utvecklade många konstnärer här en konst som var fri från alla hänsyn till de krav bildkonstens konventionella funktioner ställde och som ofta kan föra tankarna till en modern tids surrealism. En autonom bildkaraktär har även många av Antoine Watteaus (1684-1721), Claude Gillots (1673-1722) och andra rokokokonstnärers förlagekompositioner (figur 8),  vilket inte hindrar att de verkligen också användes som förlagor, t.ex. för vägg- och möbelutsmyckningar. Det finns också många exempel på att rena ornamentförlagor gestaltats så formrikt att man har svårt att tänka sig att de skulle kunna omsättas i en annan teknik än teckning eller grafik. Konstnärernas ambition att använda sig av genren för att demonstrera sin uppfinningsrikedom och tekniska virtuositet kunde alltså ta sig många uttryck. Det är naturligt att sådana blad i första hand attraherade grafiksamlarnas intresse.

I och med uppkomsten av specialiserade grafikverkstäder under loppet av 1500-talet framträder också de första konstnärerna som specialiserade sig på att teckna ornamentförlagor. I regel samarbetade de med kopparstickare och förläggare. Ett exempel på det är holländaren Hans Vredeman de Vries (1526-ca.1609) som periodvis arbetade för de båda kopparstickarna och förläggarna Hieronymus Cock och Gerard de Jode i Antwerpen. Ett sådant samarbete var i regel präglat av en strikt arbetsdelning. Konstnären/tecknaren levererade tecknade förlagor, som sedan lämnades över till en kopparstickare som graverade tryckplåtarna.