Ornament och ornamentstick från renässans till nyklassicism

Figur 8. Claude Gillot, Komposition för ett väggfält eller en gobelin. Ur serien: Livre des Portières, Paris, 1732.

Figur 44. J. Pillement. Ur: Suite de Jeu Chinois.

Figur 5. Oppenordt. Förslag till rumsgestaltning. Ur: Livre de Décorations d´appartements.

Figur 45. Meissonnier, Ljusstake.

Figur 4. Juste-Aurèle Meissonnier, Soffa tillverkad för greve Bielenski 1735.

Figur 46. Juste-Aurèle Meissonnier, Titelsida till serien: Livre d´ornemens, 1734.

Claude Audran III (1658-1734) och Claude Gillot (1673-1722) som båda knöt an till Bérains grotesker (figur 8). Antoine Watteau (1684-1721), som gjorde en viktig insats även på detta område, arbetade både hos Gillot och Audran. Det samtida begreppet för deras kompositioner var arabesk men det är lätt att se att de har sina rötter i renässansens grotesker. Ett karakteristiskt inslag i tidens dekorativa konst var chinoiserierna som också fann uttryck i en rad arabesker (figur 44).

Omkring 1730 manifesterade sig den nya rokokostilen i en rad arbeten av Juste-Aurèle Meissonnier (1695-1750) och Gille-Marie Oppenordt (1672-1742). Man kan säga att de skapade en syntes mellan Bérains stil och element från den italienska barocken (figur 5). Sin blomstringstid i Frankrike upplevde rokokon under Ludvig XV:s regeringstid. Därför kallas den särskilt i Frankrike också style Louis- Quinze.

Begreppet rokoko härleds från det franska ordet rocaille (eg. ”stenröse”; beteckning på droppstens- och musseldekoren i barockens trädgårdsgrottor), som kom att beteckna stilens centrala motiv. Det är en oftast böjd, plastisk form, vars konvexa kontur kan ta formen av ett musselskal, en fladdermusvinge, en palmett eller något annat mer eller mindre bisarrt föremål. Rocaillen kan kombineras med andra ornamentformer men den kanske också bilda stommen i hela föremål, t.ex. en möbel eller en ljusstake (figur 45 och 4). Kännetecknande för rokokon är också dess förkärlek för assymmetri. Den uttrycker, liksom även kompositionernas ofta lekfulla motivvärld, det informella i tidens livsstil och kan ses som en medveten kontrast till den ceremoniella stilen vid Ludvig XIV:s hov. Sina mest adekvata manifestationer fick rokokon i adelns och det rika borgerskapets stadspalats (hôtels) och i slottens maisons de plaisance. Snart erövrade stilen emellertid även de kungliga palatsen och kom ibland att prägla även deras ceremoniella rum. Till rokokons inkunabler hör den samling ornamentstick som Meissonnier gav ut i Paris 1734 under den enkla titeln Livre d´ornemens. Titelbladet har formen av en assymmetrisk kartusch men är samtidigt komponerat som en scen som man kan föreställa sig stiga in på (figur 46). Ramen - eller scenen- är komponerad av klippformationer med ett litet vattenfall som forsar ur en sittande flodguds vas, arkitektoniska element, voluter (bland dem en stor rocaille), snäckformer och bladornament. Sådan kompositioner kallas capriccio och bildar en mycket populär genre även i måleriet under 1700-talet. Till Sverige kom rokokon med de franska konstnärer som kallades in till slottsbygget i Stockholm efter det nordiska krigets slut.