Anledningen till att det muslimska imperiebyggandet inte stannade vid politiskt och militärt herravälde och ekonomiskt utbyte, utan även omfattade vetenskapliga utbyten bör dock sökas på annat håll. Nyckeln till muslimernas vetenskapliga framsteg tycks ha varit att de lyckades skapa en harmoni mellan tro och vetande. På så sätt blev det möjligt för muslimska lärda att utnyttja de andra kulturernas bildningsarv inom såväl naturvetenskapernas område som de spekulativa kunskaperna. Tydligast uppenbarades denna harmonisering inom de spekulativa vetenskapernas område. Under den islamiska guldåldern – perioden mellan 800- och 1200-talen – framträdde en rad muslimska teologer och filosofer, som hade tagit intryck av grekiska filosofer. Utan att förneka trons och uppenbarelsens betydelse underströk dessa förnuftets och vetenskapens värde för förståelsen av religionens grundläggande principer. Förutsättningarna för denna positiva inställning till förnuftet återfinns i Koranen, som uppmanar de troende att betänka Guds tecken i tillvaron – olika naturliga fenomen som regnet, molnen, åskan, kossan, kamelen, bisamhällen etc. – för att därigenom komma till insikt om tillvarons komplexitet och behovet av en gudomlig konstruktör som skapat hela världsalltet. Naturvetenskapen och den spekulativa vetenskapen ansågs bidra till en mänsklig gudsförståelse.
Det faktum att man i Koranen kunde finna stöd för att med mänsklig kunskap få insikt i Guds skapelse och verk öppnade möjligheterna för att inkorporera omvärldens vetenskapliga kunskaper inom olika områden i en begynnande muslimsk kunskaps- och vetenskapsutveckling.
Framväxten av en materiellt och kulturellt välutvecklad civilisation skapade förutsättningar för en institutionalisering av de vetenskapliga verksamheterna. Ett stort antal vetenskapliga institutioner och lärdomscentra grundades med början från 760-talet, och muslimska härskare underhöll vetenskapsmän i sina palats och ställde stora bibliotek, astronomiska observatorier och liknande institutioner till deras förfogande. De vetenskapliga institutionerna kom att spela en viktig roll för den intellektuella utvecklingen i muslimskt dominerade områden. Ett stort antal verk översattes från grekiska, persiska och andra språk till arabiska och bidrog på så sätt till att en stor del av den tidens samlade lärdom blev tillgänglig på arabiska. Lärda med skilda etniska och religiösa bakgrunder, från Indien, Centralasien, Mesopotamien, Persien, olika delar av Mellanöstern, Egypten, m.m. möttes i dessa institutioner för att delta i ett givande kulturellt och vetenskapligt utbyte. Globaliseringen inom kunskapens och vetenskapens område blev möjlig genom att lärda med olika bakgrunder använde sig av arabiskan som det lärda språket, ett slags lingua franca. Under långa perioder bidrog det gemensamma lärda språket till att överbrygga etniska och religiösa gränser. En del lärocentra utvecklades till globala centra för vetenskapliga studier. Judiska, kristna, zoroastriska och muslimska vetenskapsmän och filosofer med skiftande etniska bakgrunder kunde skapa gemensamma intellektuella arenor där de olika kulturerna kunde mötas och berika varandra. Denna mångfald ledde till en dynamisk utveckling som inte bara gynnade muslimerna utan bidrog till framväxten av ett högtstående världsarv som fördes vidare till andra kulturer. Denna era i den muslimska historien har av nutida bedömare, som exempelvis orientalisten F. Rosenthal, beskrivits som ”det triumferande vetandets era”, som skilde den islamiska civilisationen från andra.
Filosofiska och teologiska komplikationer
Den vetenskapliga uppblomstringen sammanföll med ett större kunskapsbehov inom olika områden som ekonomi, handel, jordbruk, förvaltning, medicin, astronomi, historia, geografi, matematik, juridik etc. En liknande utveckling ägde rum inom de semantiska vetenskaperna, vilka var en förutsättning för förståelsen och tolkningen av Koranen och Sunna, profetens tradition.