Den osynliga materien – Polhem och Swedenborg om materiens innersta struktur

Av David Dunér
Publicerad:2012-10-04 11:34
Fig. 6.

Fig. 6. Kanonkulevisitering ur en artilleribok från början av 1700-talet. I nedre, högra hörnet ses de kasserade kulor som inte passerade genom diametermallen. Foto: KrA.

Men den här gången handlade kritiken om metoden. Den 5 november försvarade sig Polhem med att översända uppsatsen Utan jemförelsser och liknelsser komer man inte långt i physicen. Han hävdar där att om det som ett sinne vittnar om inte får jämföras med vad två sinnen bär vittnesbörd om, skulle hela vår naturfilosofi bestå av endast ord och inget mer. Hur skulle man komma fram till att luftens vågrörelse är orsaken till ljudet, om man inte fick jämföra detta med ringarna på en stilla vattenyta? ”Med ett ord: utan liknelsser och jemförelsser ähro wij lijka klooka sädan som förr. Om iag får swara med liknelsser och jemförelsser mechanice, skall ingen Physicalsk fråga wara mig så swår, att iag icke skall kuna gijfva orsak till men utom dess måste iag som de gambla hålla alting wara qualitas oculta.”

Om man tillåter sig att jämföra Polhems materiateori med Swedenborgs, finner man likheter i innehåll men tydliga olikheter i metod. Swedenborg uppvisar en större återhållsamhet med avseende på analogitänkande. Visserligen använde sig även han till och från av denna metod, men aldrig på Polhems radikala sätt. Det kunde formuleras som en retorisk fråga: hur kan såpbubblor hållas samman och färdas i luften? Man finner också jämförelser mellan vattenvågor och ljudvågor. Men redan i ett manuskript från 1717, Om eldens och fergornas natur, under det mest intensiva samarbetet med Polhem, ställde han sig kritisk till analogiargumentet. Att utgå från de fenomen som vi tydligare ser och känner kan vara förledande. Att dra slutsatser utifrån en liknelse är som om man kunde från människan sluta sig till egenskaper hos änglarna eftersom de båda lever och har sinnen. Analogier från den synliga världen är inte vägen, i stället hyser Swedenborg större tilltro till geometrins former och metoder i kombination med experiment och erfarenhetskunskaper. Vi måste ta fasta på de egenskaper som experimenten visar. Detta leder till kunskap. Men att finna en otvivelaktig sanning om den osynliga världen är ytterst svårt, medger han. Samtidigt blir experimentet hos Swedenborg främst ett sorts korrelat. Han ställer upp geometriska principer och formulerar en hypotes, och ur denna hypotes kan olika förutsägelser härledas. Slutligen följer experimentella observationer som kan visa eller avvisa hypotesens sanningsvärde. Swedenborgs metod är således den hypotetisk-deduktiva.

Även om Swedenborg undviker det induktiva analogislutet, förekommer däremot ofta begreppet analogia i matematisk betydelse och inte i den yngre, språkvetenskapliga. I den andra Dædalusuppsatsen i stereometri understryker han betydelsen av att demonstrera ”analogier och genlikheter” då ”thess nytta strecker sig widare vt, så i mechanicis til alla slags machiner, storleker, tyngder och lopp, som i Physicis til the genlikheter, som naturen är bunden til och spelar hela sin tour igenom, innan hon kommer til sitt æqu[l]ibrium”. Analogi uttrycker här talförhållande, som i Swedenborgs Regel-konsten (1718): ”Ex. 2.5:4:10. betyder at 2 til 5 har sig som 4 til 10.” Termen ”genlikhet” har Swedenborg ursprungligen övertagit från Georg Stiernhielms Archimedes reformatus (1644) där den blev den svenska motsvarigheten till grekiskans analogia och latinets proportio. Swedenborgs mekanistiska naturuppfattning får genom analogibegreppet ett inslag av en pytagoreiskt färgad filosofi, där olika talförhållanden bygger upp naturen: ”Nu som naturen spelar alla sina wärk igenom proportioner innan hon kommer til sitt æquilibrium, at man billigt kan kalla naturen wara en idel sammansatt analogie; och fast thet ena skulle synas wara skiljachtigt ifrån thet andra, så är thet doch intet annat än en sammansettning af analogier; som ses af proportione harmonica, hwilken är en geometrisk och arithmetisk genlikhet ihop”.

Polhems tankar om de runda partiklarna och deras formationer utgjorde sannolikt en viktig inspirationskälla för Swedenborg. Men deras sätt att närma sig problemet skilde sig åt: den ene som praktisk mekaniker, den andre som teoretisk matematiker. Med bubblor, kanonkulor och en tunna ärtor försökte de fånga den mikrokosmiska partikelvärldens mekanik. Det var sfäriska kroppar som samtidigt speglade en tid, ett jordbruksland i krig där gruvnäringen finansierade vapentillverkningen och vetenskapsmännen verkade i krigets tjänst. Ärtornas rågade mått gav ledtrådar till orsaken till den flytande materiens egenskaper. Kanonkulorna i ammunitionshusen passade som en sinnebild för den subtila materiens struktur (Fig. 6). De svävande, förgängliga såpbubblorna, symbolerna för fåfängligheternas fåfänglighet, var i samklang med elementens geometri – vanitasbubblor av tvål och vatten.