Modernt och förmodernt

Av Alf Hornborg
Publicerad:2009-05-28 19:18

Inkamurar i Machu Picchu, ruinstaden som upptäcktes av européer först 1911.

Skiss över Cuzcos stadsplan i ett av stadens museer.

Det tredje begreppet, expansion, syftar på den moderna framtidstron. Häri inräknas den tro på vetenskapliga och tekniska framsteg som grundlades under upplysningen. Här ingår också tron på en ständigt växande BNP och erövringar av nya marknadsandelar. Ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling uppfattas ur detta perspektiv som avgränsade nationella projekt utan några betänkliga etiska implikationer på global nivå. Hit hör således föreställningen att den växande infrastrukturen och levnadsstandarden i de högt utvecklade länderna är ett oskyldigt resultat av hårt arbete och teknisk kunskap, och ingenting annat än detta. Globala klyftor vad gäller köpkraft och resursförbrukning framställs som olika utvecklingsstadier – skillnader i tiden snarare än i det samhälleliga rummet. Dessa föreställningar är logiska ingredienser i ett ekonomiskt system vars själva väsen det är att expandera. Tron på framsteg och utveckling etablerades i Europa först under renässansen. Den hängde ihop med Cartesiansk dualism såtillvida att den byggde på en upplösning av de moraliska restriktioner som hade präglat förmodernt naturumgänge. Bruno Latour noterar att den moderna gränsdragningen mellan natur och samhälle frigjorde människor att manipulera sin fysiska omgivning på sätt som hade varit otänkbara i förmoderna sammanhang, där människors relationer till andra arter var mera inbäddade i moraliska hänsyn.  Utvecklingsoptimismen hänger även på flera sätt ihop med likformighetsidealet, exempelvis genom tilltron till en universell vetenskaplig huvudberättelse och till universella normsystem kring mänskliga rättigheter.

Även om framtidstron emellanåt har sviktat, inte minst genom tvivlet på det moderna industrisamhällets ekologiska hållbarhet, har moderniteten i regel lyckats assimilera de kritiska rösterna och omvandla tvivlet till en bekräftelse på sin egen nödvändighet. Ett exempel på detta förhållningssätt är vad som brukar benämnas ekologisk modernisering. Tanken är att de moderna miljöproblemen skall lösas av teknologer och ekonomer utifrån den välbekanta ambitionen att kontrollera, likrikta och expandera. Tillväxtens baksidor åberopas således för att förstärka tilltron till just denna tillväxt. Den moderna världsbilden kan i alla tre avseenden – dualism, likformighet och expansion – betraktas som en ideologi. I alla tre avseenden har den också kontinuerligt utmanats, paradoxalt nog oftast av sociala rörelser som i sig förkroppsligar modernitetens mest typiska organisationsform. Bland de intressen som genom seklerna har värnats i motsättning till det moderna kan räknas andlighet, tradition och hembygd, lokalsamhället, etnisk identitet, mångfald och miljö. När dessa anti-moderna intressen väl har tagit form i sociala rörelser kan de emellertid sägas ha assimilerats av moderniteten.

Relationen mellan modernitet och kultur

För Giddens och många andra betraktare av det moderna samhället framstår dess lösgörelse från kulturella begränsningar som en central aspekt. Även ekonomhistorikern Karl Polanyi intresserade sig för hur den moderna marknaden periodvis blev ”uppbäddad” (eng. disembedded) ur icke-ekonomiska hänsyn och värderingar. Omvänt har förmoderna samhällen i andra världsdelar i européers ögon kännetecknats av att de saknat en renodlad rationalitet i modern mening. Teknik, ekonomi och politik tenderar i traditionella utomeuropeiska sammanhang att vara inbäddade i kulturella symbolsystem. Sådana iakttagelser verkar förmedla väsentliga insikter om reella skillnader mellan samhällen, som skulle kunna ligga till grund för strukturella definitioner av modernt respektive förmodernt.

För moderna människor framstår det som självklart att ”teknik”, ”ekonomi” och ”politik” utgör autonoma kategorier och verksamhetsfält med klart definierade målsättningar. Dessa målsättningar är endast möjliga att formulera i abstrakta termer, lösgjorda från specifikt kulturellt innehåll. Oavsett om det gäller att utföra en arbetsuppgift, förvalta en summa pengar eller administrera ett beslut utgår vi ifrån att det finns expertkunskap som anger hur verksamheten skall kunna bedrivas så effektivt och ändamålsenligt som möjligt. Det är denna typ av rationalitet som europeiska iakttagare så ofta har saknat i sina möten med förmoderna kulturer. I stället har verksamheter som européer uppfattat som teknik, ekonomi och politik i deras ögon belastats och förvridits av diverse irrationella och ofta nyckfulla föreställningar om metafysiska krafter och personliga förpliktelser.

Låt oss betänka exemplet inkariket i västra Sydamerika. När det år 1532 erövrades av de spanska konkvistadorerna styrdes dess omkring tio miljoner invånare av en härskare som betraktades som solgudens son. Flödena av varor och tjänster inom riket följde ett mönster grundat i rituellt gåvoutbyte och föreställningar om släktskap och gudomligt sanktionerad tribut. När härskaren införlivade grannfolk som provinser i sitt rike etablerades fiktiva eller verkliga släktskapsrelationer mellan honom och hans nya undersåtar, exempelvis genom att provinshövdingarna klassificerades som härskarens svärsöner. Oavsett om grannfolken införlivades med hjälp av våld eller diplomati var inkarikets expansion djupt inbäddad i kulturella symbolsystem. Krigshandlingar omgavs av rituella och metafysiska element som spådomar, järtecken och ceremonier. Krönikorna berättar att härskaren kunde befalla att en kuvad fiende skulle flås och hans hud spännas till en trumma, eller att hans skalle skulle omvandlas till en dryckesbägare. Å andra sidan kunde vissa folk införlivas utan våld, som när riket kring det gamla oraklet i Pachacamac omvandlades till en inkaprovins genom förhandlingar kring hur deras lokala gudar förhöll sig till de gudar som dyrkades i huvudstaden Cuzco.  I Soltemplet i Cuzco förvarades de erövrade folkens gudar enligt en ordning som uttryckte rikets ordning. Stadsplanen följde ett mycket komplicerat symboliskt schema, som rymde flera samhälleliga och kosmologiska dimensioner. Det var inkahärskarens offergåvor och rituella kommunikation med sin fader solguden som tryggade väderleksförhållanden och skörd. Spanjorerna rapporterade om ett jordbruk inbäddat i ritual och vidskepelse. I dalen runt Cuzco tog odlarna hjälp av väldiga solur byggda i sten. Fyra pelare på ett bergskrön vid horisonten hjälpte dem att avgöra när det var dags att så. Vid en bestämd dag varje år väntade folket i Cuzco andaktsfullt på att solen skulle stiga upp mellan två av pelarna. Det var signalen, och sådden kunde börja. Samtidigt började folkmassorna att sjunga en melodisk stämsång som genljöd genom dalen. Enligt de spanska krönikörer som hann dokumentera sådana här stunder var det tydligt att arbetet upplevdes som heligt, som en djupt meningsfull komponent i ett kosmiskt mönster.