Fjäderkrona från inkariket som ett tecken på dess bärares höga rang.
Fornperuansk skalldeformering som ett permanent tecken på hög rang.
I nästa begrepp, likformighet, ligger modernitetens strävan att stöpa allt liv i samma form. Tanken följer naturligt dels ur den moderna vetenskapens sanningsanspråk, dels ur den moderna maktens ambition att kontrollera och disciplinera. Båda förenas exempelvis i det industrialiserade jordbrukets monokulturer. Det är avslöjande att engelska synonymordböcker från 1900-talets början likställer begreppet ”ordning” med ”likformighet”, medan dess motsats ”oordning” likställs med ”komplexitet”. Sådana tankebanor väcker associationer till brittiska gräsmattor och garnisoner i Indien och Östafrika, utposter på vakt mot ett hotande kaos i form av regnskogens främmande vegetation och infödingarnas främmande kulturer. ”Ordning” och ”oordning” är begrepp som förekommer i de flesta kulturer, men det är tydligt att de kan ges helt olika kulturella innehåll. Modernitetens kulturella grundmönster har blivit tydligt för oss först när vi kunnat betrakta det utifrån, eller i backspegeln. Idag lär vi oss tvärtom att höjden av ordning är den komplexa regnskogen, och att störningarna – oordningen – härrör från den moderna människans monokulturer. Också värt att notera är att det inte bara är biologisk mångfald som hyllas, utan även kulturell mångfald. Ofta hävdas det att vi bör slå vakt om den kulturella mångfalden i lokala, traditionella kunskapssystem, just för att kunna bevara den biologiska mångfalden. Nu är det de amerikanska indianernas kunskaper om naturen, snarare än den moderna naturvetenskapen, som framhålls som ”hållbar”. Det är tydligt att vi under 1900-talet har fått uppleva en inversion i våra kulturella värderingar när det gäller vad som utgör ordning respektive oordning. Den ekologiska världsbilden har ”postmoderna” implikationer.
Den moderna strävan efter likformighet och standardisering har varit nära knuten till marknadens och statens intressen. För att varor, tjänster, pengar och politiska direktiv skall kunna flöda obehindrat fordras ett homogent samhälleligt ramverk. Sociologen Anthony Giddens talar om ”disembedding mechanisms”, mekanismer som tenderar att frigöra eller lösgöra föremål, idéer och personer från sina lokala sammanhang. Hit hör pengarna – det universella lösningsmedlet – och även expertsystem av olika slag. Pengarna ser till att varor och tjänster kan bytas kors och tvärs, oavsett sammanhang. På ett motsvarande sätt utger sig den moderna vetenskapen och expertkunskapen för att kunna tillämpas universellt, åter igen utan hänsyn till sammanhang. Vi kan även betrakta den västerländska individen som en del av detta moderna mönster. Det som är utmärkande för henne är just att hon är konstruerad för att kunna erbjuda sina tjänster oavsett sammanhang. Individen är lösgjord från släkt och plats, hemma överallt och ingenstans, byggd för att umgås med främlingar. Det tillhör modernitetens grundläggande logik att de idéer, artefakter och personlighetstyper som sprider sig är de som är minst beroende av kontext. Således är avkontextualisering den gemensamma nämnaren bakom marknadens penningfetischism och varufetischism, vetenskapens förkärlek för abstraktioner och den alienerade individen. Den moderna individens grundtrygghet bygger enligt Giddens också mera på tilliten till abstrakta expertsystem än på relationer till släktingar, lokalsamhället, religion och tradition.
Den moderna individualismen har inneburit att den enskilde personen har lösgjorts från medfödda eller på annat sätt självklara och permanenta identiteter, för att i stället ägna sig åt att konstruera sitt eget livsprojekt. Detta har i sin tur medfört en längtan efter meningsbärande projekt som är större än det individuella livsprojektet. De förmoderna världsbilder som tillskrev människor sina givna positioner i en kosmisk ordning lämnade ett existentiellt tomrum efter sig, som kom att fyllas med kollektiva identitetsprojekt som nationalism, etnicitet och sociala rörelser av olika slag. Såväl Horkheimer och Adorno som Bauman har visat hur även de värsta avarterna av nationalism och etnicitet kan betraktas som reaktioner på och uttryck för modernitet.
Att den moderna identiteten i så stor utsträckning är ”konstruerad” gör den också bräcklig både på det individuella och det kollektiva planet. Detta kan belysas genom att jämföra hur identitetsmarkörer som klädesplagg eller smycken uppfattas i ett förmodernt respektive modernt sammanhang. Om vi ser dem som tecken som uttrycker social identitet, och tillämpar de begrepp som användes av Charles Sanders Peirce för att kunna skilja på olika typer av tecken, kan vi säga att exempelvis en kungakrona i ett förmodernt samhälle skulle uppfattas som index för en person av kunglig börd. Med detta avses att kronan visar att dess bärare är kung. I ett modernt samhälle skulle kronan i stället uppfattas som symbol för kungamakten. Dess bärare kan vara kung, men han skulle också kunna vara en bedragare. I det förra fallet antas kronan spegla en kunglig essens, i det senare är detta något som kan ifrågasättas. I ett postmodernt sammanhang, slutligen, skulle kronan åter utgöra ett index, men inte därför att den förmodas spegla sanningen utan därför att förekomsten av någon sann essens förnekas. Vem som helst kan vara kung, om vi bara enas om att han får bära kronan.
I den utsträckning den moderna människan förväntas forma sig själv står hon inför utmaningen att inför omvärlden kommunicera den identitet som hon gör anspråk på. Därför hamnar också hennes konsumtionsvanor i centrum för hennes livsprojekt. Hur konsumtionsvaror används för att uttrycka social identitet har bland annat diskuterats av Jean Baudrillard och Pierre Bourdieu. Liksom nationalism och andra kollektiva identitetsprojekt fyller konsumtionsvarorna ett existentiellt tomrum hos den moderna människan. Som markörer för social identitet är moderna konsumtionsvaror flyktiga i sina betydelser, vilket garanterar snabb omsättning, ekonomisk tillväxt och en föga hållbar resursförbrukning. Som referenspunkter för den egna identiteten är relationerna till sådana föremål lika abstrakta och utbytbara som flertalet av den moderna människans relationer till platser och andra människor.
I sammanhanget kan vi reflektera över sådana identitetsmarkörer som inte är utbytbara, till exempel kroppsliga ingrepp och tatueringar. För förmoderna människor utgjorde de förmodligen mera sällan ett dilemma än för moderna. Hur hanterar exempelvis ungdomar idag sin piercing eller sin tatuering, när de inte längre kan identifiera sig med den person som ingreppet skulle ge uttryck för? Vi kan också fråga oss vad själva behovet av en icke utbytbar identitetsmarkör betyder, i ett samhälle där identiteter i huvudsak är utbytbara.