Rötmånadshistorier: Sensationer i skillingtryck och andra media under 1500-talet, 1800-talet och 2000-talet

Av Hanna Enefalk
Publicerad:2015-04-23 11:46
Fig. 12.

Fig. 12. Noter till visan ”Om wilddjurens härjande”.

Fig. 13.

Fig. 13. Text till visan ”Om wilddjurens härjande”.

Could not load video!

Fig. 11. Hanna Enefalk framför två verser ur "Om wilddjurens härjande".

Visans 31 verser beskriver hur en liten pojke försvinner i skogen i Nousiainen (sv. Nousis), någon mil norr om Åbo. Då gårdsfolket ger sig ut att leta hittar de en varg och barnets avbitna huvud. Största delen av texten ägnas åt moderns lidande vid den traumatiska upptäckten. Visan avslutas med att barnets föräldrar tröstas med att gossen är hos änglarna i himlen, samt en uppmaning till Finlands jägare att besegra vilddjuren40.

Ett stort antal barn hade verkligen försvunnit i Nousiainentrakten under 1880-talets början. Vid flera av tillfällena fanns ögonvittnen som kunde berätta att barnen släpats bort av en väldig varg. Tidningsskribenter och uppenbarligen även opinionsbildare som Kaselius krävde åtgärder, och så småningom organiserades en storskalig utrotning av Finlands vargar. I början av år 1882 avlivades ett vargpar norr om Åbo, och attackerna upphörde. Särskilt hannen var ovanligt stor, och Antti Lappalainen, som skrivit om ämnet i en publikation från Skogsbrukets utvecklingscentrals förlag i Finland, tror att det var dessa båda vargar som låg bakom dödsfallen41.

De barnätande vargarna i Nousiainen var inte helt unika. Även tidigare under 1800-talet hade vissa vargar i Finland specialiserat sig på människor, framförallt barn. Amatörforskaren Evert Pousette framkastar att förhållandet ironiskt nog kan ha haft att göra med utbetalningen av skottpengar på varg. Ersättningen för avlivade vargungar tagna ur lyan var mycket lägre än för vuxna vargar, vilket ledde till att folk födde upp insamlade valpar för att skjuta dem när de blivit stora. Man skapade därmed halvtama vargar som, om de lyckades rymma, kunde utgöra en fara för människor42. Ett liknande fall inträffade i Sverige under 1820-talet då den så kallade Gysingevargen, uppfödd i hägn, dödade ett antal personer43.

Åbovargarnas attacker hade uppenbarligen ett nyhetsvärde. Precis som när det gäller barnamörderskorna kan det tyckas självklart: något som dödar människor är väl alltid viktigt att läsa om? Men hur olika hot har värderats har varierat genom tiderna. Femton år före Nousiainenfallet drog en betydligt strängare barndråpare, hungersnöden, genom Finland. Tiotusentals människor gick en förtidig död till mötes under nödåren 1865–186844. Ändå var inte och är inte smygande undernäring samma mediaattraktion som en smygande varg.

Försöker vi spåra intresset för rovdjursattacker genom historien finns inget äldstadatum – rädslan att bli uppäten tycks ha haft en speciell plats i det mänskliga psyket under hela vår historia. Ska vi tro antropologerna Donna Hart och Robert Sussman, författare till boken Man the hunted, har vårt evolutionära förflutna som villebråd lämnat djupa spår i våra gener45. I människans fantasi kommer det alltid att finnas ett monster under sängen, trots att vi inte är de svårt ansatta små hominider vi en gång var.

När det gäller djurattackernas representation i media har emellertid 1500-talet och reformationen en särskild betydelse även här. En av orsakerna till att reformationen bedrevs med sådan frenesi var att man förväntade sig jordens snara undergång. För att informera sig om hur långt de sista dagarna framskridit konsulterade man Bibeln46. Där kunde man pricka av de olika tecknen: krig, hungersnöd, jordbävningar, laglöshet, växande synd... och döden i form av vilda djur47. Alla naturfenomen som kunde passas in i Bibelns berättelser om världens undergång registrerades och publicerades.

Skillingtrycket om vilddjurens härjande i Finland hade alltså förelöpare i mediets barndom. Men till skillnad från visan om den åttafaldiga mörderskan hade moderniteten gjort sitt insteg i författarens tolkning av händelsen. Vargattackerna sågs varken som tecken på Guds vrede eller på djävulens verksamhet i världen, och lösningen som fördes fram var följaktligen inte att människorna skulle sluta synda. Visförfattaren ansåg istället att männen skulle ta kontroll över skapelsen och eliminera de delar av den som inte var önskvärda i landet.
 

40.Om wilddjurens härjande (1881).
41.Antti Lappalainen, Suden jäljet (Hämeenlinna 2005) s. 78–109.
42.Evert Pousette, De människoätande vargarna (Bjørkelangen 2000) s. 144.
43.”Är vargen farlig?”, http://www.de5stora.se/omrovdjuren/varg/farlig/, publiceringsdatum ej angivet. Citerad 28 juli 2014.
44.Matti Klinge, Finlands historia 3 (Esbo 1996) s. 237–238.
45.Donna Hart & Robert W. Sussman, Man the hunted: primates, predators, and human evolution (Boulder 2009) s. 245, 247.
46.Diarmaid MacCulloch, The Reformation (London 2003) s. 550–551.
47.Se bla.a. Matteusevangeliet kap. 24; Andra Timotheosbrevet kap. 3; Uppenbarelseboken kap. 6.