Kardinal Decio Azzolino, okänd konstnär. Pinaccoteca Comunale di Fermo, Palazzo dei Priori, Fermo
En av de chiffernycklar som användes inom Vatikanens Statssekretariat på 1600-talet, för att deschiffrera hemlig korrespondens. Biblioteca Comunale de Iesi, Archivio Azzolino, Busta 72/1.
Internationella samlingar i Riksarkivet, Vatikanens arkiv och Biblioteca Comunale di Iesi i Italien
Azzolino-samlingen i Riksarkivet
Den stora samling i Riksarkivet som kallas Azzolino-samlingen, efter dess sista privata ägare, är i stora drag det som finns kvar av drottning Christinas privata kansli från tiden efter tronavsägelsen. Christina vidhöll livet ut att hon med abdikationen avsagt sig den konkreta regeringsmakten, men inte själva kungavärdigheten. I ett samhälle där social status skulle synliggöras till än högre grad än i våra tider, innebar det att om Christina skulle accepteras som en drottning utan land, måste hon också fortsätta att leva som en drottning. Under åren i Italien kunde hon så småningom etablera en hovstat av ansenlig storlek: den uppgick enligt inventarier skrivna vid hennes död 1689 till ungefär 200 personer, och alla de funktioner som fanns vid Europas kungliga hov var representerade här, om än i mindre skala. Kostnaderna för detta representativa liv betalades med de intäkter Christina erhöll under sin livstid från utsedda underhållsländer i Sverige, delar av Tyska riket och nuvarande Baltikum.
Det stod klart från början att drottningen aldrig tänkt sig ett tillbakadraget liv när hon abdikerade 1654. Sekreterarna var ett av de viktigaste inslagen i hennes hovstat: under åren i Rom hade hon mellan fem och åtta tjänstemän som skötte korrespondensen i hennes kansli. De som arbetat längst hos drottningen var italienaren Matteo Santini och svensken Andreas Galdenblad, även den senare konvertit till katolicismen. Santini var chef för kansliet och ansvarade för italienska brev tillsammans med två undersekreterare, Alessandro Guidi och Carlo Mazzoni. Michele Cappelari skrev breven på latin, ett språk som i allt större omfattning började ersättas av Europas hovspråk franskan, men som ännu användes i viss officiell korrespondens och i juridiska sammanhang. Galdenbladh skötte den svenska korrespondensen från 1677 och fram till drottningens död.
Christina hade utsett den närmsta vännen, kardinal Decio Azzolino till sin arvinge, och vid hennes död den 19 april 1689 flyttades alla handlingar från hennes kansli till hans palats. Azzolino var redan sjuk under de månader han vakat vid Christinas dödsbädd och han avled själv drygt sju veckor efter henne, den 8 juni. De dokument han efterlämnat sammanfogades nu med handlingarna från drottningens kansli och överlämnades till kardinalens arvinge, tredje kusinen Pompeo Azzolino. De förblev därefter i släktens ägo fram till 1900-talet.
Det var tack vare Friherre Carl Bildts initiativ som kvarlevorna från Christinas romerska kansli så småningom överfördes till svenska Riksarkivet. Vid slutet på 1800-talet när han inledde sin forskning om drottningens senare år i Italien, kontaktade han markisen Piero Azzolino och bad att få studera de handlingar som ägdes av släkten och förvarades i Villa dei Rinuccini i Empoli Vecchio. Handlingar angående Christina överlämnades till honom 1897 och två år senare fick han också ta del av korrespondens och kopieböcker från kardinal Azzolino. Under den tid Bildt forskade i arkivet i Empoli Vecchio delade han omsorgsfullt upp de cirka 15.000 aktstycken som fanns i Christinas och Azzolinos sammanbragta arkiv. Han klassificerade handlingarna från drottningens kansli preliminärt och de ordnades kronologiskt för åren 1655 till 1689. Svensk korrespondens, utkast till litterära verk, samt kopieböcker från Azzolinos hand indelades i separata volymer.
Det skulle dröja mer än tjugo år innan tanken om att överföra handlingarna till Sverige kunde förverkligas. Ett kontrakt mellan ägarna och svenska staten upprättades 1925 och i september månad 1926 utbetalades 300.000 lire, då motsvarande 43.350 kronor. Arkivsamlingen kunde nu återföras till Sverige och deponerades samma år i Riksarkivet. Kardinalen Azzolinos arkiv, som omfattar handlingar rörande hans släkt, förblev i privat ägo fram till 1985, då det skänktes till Biblioteca Comunale di Iesi i området Marche. Det är sedan 1988 tillgängligt för forskningen och bildar en systersamling till Riksarkivets handlingar från Christinas Romtid.