Bilden som bevis; Om bruket av fotografier i det vetenskapliga arbetet vid Statens institut för rasbiologi

Av Ulrika Kjellman
Publicerad:2015-09-01 14:26
Bild 5.

Bild 5 och 6. Händer och röntgenbild av skalle. Det rasbiologiska institutets bildsamlingar vid UUB. Fotografi reproducerat av UUB.

Bild 6. Fotografi reproducerat av UUB.

Bild 6.

Kroppen som mått

En given utgångspunkt för den rasvetenskapliga forskningen var att det biologiska arvet var avgörande för en persons livsduglighet och att detta arv var tydligt kopplat till rasmässiga karaktärsdrag, både yttre och inre sådana. Att identifiera inre egenskaper var inte lätt, däremot kunde kroppens yttre företräden lätt avläsas med såväl mätningar som visuella bedömningar. Fotograferandet av kroppar var därför en viktig del i institutets vetenskapliga praktik. Både i ovan nämnda publikationer och i bildarkivet finns en rad nakenbilder som exponerar kroppar ur olika perspektiv. I bildarkivet finns kategorin - Helbilder mm – som samlar fotografier med nakenbilder över de olika raserna för att synliggöra de fysiologiska drag som man ansåg vara karaktäristiska för de olika grupperna.8 Inte sällan fotograferas de ur en rad olika perspektiv, och i olika gymnastiska rörelser, för att synliggöra så många aspekter av kroppen som möjligt (bild 4).

Det finns också detaljbilder på olika delar av kroppen, exempelvis käkar och händer (bild 5), som vittnar om föreställningen om att också olika kroppsdelar kunde påvisa raskaraktäristiska drag. I vissa fall går intresse för det biologiska och fysiologiska så långt att så att man via röntgenbilder färdas med kameran in i kroppen (bild 6).

Social exponering och stratifiering

Trots rasvetenskapens fokus på kroppen och det biologiska arvet är det slående hur lite kropp som exponeras i institutets bildmaterial (nakenbilderna utgör en mycket begränsad del av materialet). Inte sällan döljs de avbildades kroppar av kläder och av rekvisitan i miljöerna, och det är allt som oftast där fokus ligger, dvs. på klädnader, interiörer och omgivningen, istället för på det kroppsliga. En anledning till detta handlade naturligtvis om svårigheten att fånga det fysiologiskt rastypiska hos de olika raser man menade sig ha identifierat.9 De drag man eftersökte, och som man satt som standard för de olika raserna, visade sig sällan i det fotografiska materialet på det sätt som man önskat sig. Istället fick man ta till andra metoder för att kunna exponera de drag som man ville tillskriva de olika rastyperna – man fick helt enkelt arbeta med kläder, ljus och rekvisita för att retoriskt kunna förmedla det man ville säga när kropparna i sig inte sa det man önskade. De raser som man såg som underordnade exponerades därför gärna i slitna kläder och i påvra miljöer (bild 7), medan mer överordnade raser placerades in i välmående borgerliga miljöer eller landskapsidyller (bild 8).

Agendan bakom detta var naturligtvis att visa att den sociala mobiliteten var avhängig raskaraktären. Det fanns så att säga en biologisk arvskonsekvens som obönhörligen placerade de lägre raserna bland samhällets bottenskikt, oförmögna att klättra till dess högre nivåer där den nordiska rasen, med en i det närmaste osviklig automatik hamnade.10 Blandtyperna var de som var mest belastade i sammanhanget. Genom den degenerering av generna som rasblandning ansågs resultera i hamnade dessa, enligt rasbiologins osvikliga logik, inte sällan i kriminalitet och osunt leverne. Att degenerering, enligt den rasbiologiska retorik, kunde avläsas från utsidan avslöjar följande kommentar om de kvinnor som definierades som kriminella kvinnor: ”som påminna om lågt stående vilda folkslag. Den moraliska urartningen är ofta åtföljd av rent fysisk”.11 Bildmässigt skiljer sig dessa porträtt från de som visade de nordiska typerna. Här rör det sig om identifikationsporträtt i kriminalporträttsgenren, sk. mug shots. Det finns inga miljöer med som visar de avporträtterades livssammanhang, de ingår heller aldrig i grupper om familjer eller arbetslag; istället är de placerade framför kameran, en face och i profil, med en skärpa och närhet som för att säkerställa identitet och karaktärsdrag.
 

8.I Linders, F. J. och Lundborg, Herman, The Racial Characters of the Swedish Nation, Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1926, s. 151, finns en detaljerad redogörelse för de olika rasernas typiska karaktärsdrag, där mått för skallomfång, kroppslängd, färg på hår och ögon etc. anges.
9.I Gould, Stephen, Jay, The Mismeasure of Men. New York: Norton, 1981, visas hur rasforskningen generellt har fått manipulera data för att kunna leda sina teser om olika rasers utseende i bevis.
10.Lundborg, Herman, Västerlandet i fara; befolkningsfrågor i biologisk och rashygienisk belysning, Göteborg: Ernst V. Hansson förlag, 1934, s. 5, 11.
11.Broberg, 1988, s. 196. Broberg bygger sin redogörelse på klipp samlade av Lundborg och sammanställde i en pärm på UUB.