Bild 3. Den nordiska rasen, den östbaltiska rasen och den lappska rasen. I Linders F. J. och Lundborg, Herman, The Racial Characters of the Swedish Nation, 1926, plate XLI. Fotografi reproducerat av UUB.
Ras, ordnande och visualitet
Att fotografierna kom att spela en så central roll inom institutets vetenskapliga praktik beror på det rasvetenskapliga projektets starka visuella orientering; det var yttre kroppsliga och visuella egenskaper – i första hand hår och hudfärg, kroppslängd och skallmått - som togs som utgångspunkt när rastyperna skulle beskrivas och ordnas. Tanken på att människan kunde delas in olika rastyper utifrån yttre karaktärsdrag var inte ny, redan Linné hade ordnat människoarten i olika typer utifrån utseende – färg på hud och hår i första hand – och geografiska positioner. Han brukar förövrigt beskrivas som den förste att med vetenskapliga ambitioner dela in människoarten i olika typer utifrån fysiologiska kriterier. Linné fick en rad efterföljare som inte bara delade in människoarten i olika raser utan också ordnar dem hierarkiskt; den vita mannen beskrivs i dessa sammanhang alltid som överordnad, inte minst genom att den vita kroppen kopplas till kvaliteter som skönhet, intelligens och hög moral medan mörkare raser beskrivs som mer djuriska, infantila, fula och ociviliserade.
Detta rashierarkiska ordnande genomsyrar också hela det svenska rasbiologiska projektet. Oavsett om det är mätdata eller fotografier som bearbetas finns här en rasordnande retorik där den nordiska rasen kontinuerligt ställs som överordnad andra befolkningsgrupper inom landet. Denna ordning skvallrar inte minst de fotografiska albumens rasklassificerande systematik om:
A Album med allmänt orienterande innehåll
B Övervägande nordiska typer
C Övervägande ostbaltiska (finska) typer
D Lappar och lappblandad befolkning
E Judar
F Vallonättlingar
G Zigenare och deras ättlingar
H Diverse blandtyper
När det gäller själva fotografierna präglas den bildmässiga retoriken av samma rasmässiga systematik. Den långa välväxta nordbon placeras, i fallande ordning, mot de förvisso ljusa men korta och satta östbalterna, till de mörkare och kortväxta lapparna (bild 3). Längst ner i hierarkin placeras blandtyperna, inte sällan definierade som både socialt lågt stående och kriminella.
Trots att denna rasmässiga systematik genomsyrar bildmaterialet i samlingarna och i publikationerna är bilderna i sig allt annat än systematiska. De tydliga instruktioner om hur en korrekt rasvetenskaplig bild skulle tas – i en face, profil och halvprofilbild – för att påvisa de biologiska särdragen hos de olika raserna följdes sällan; istället finns här en uppsjö av framställningsförfaranden som skapar ett allt annat än enhetlighet och konsekvent bildmaterial. Innan jag går vidare med att presentera exempel på de olika typerna av bilduttryck som institutet använde sig av för att operationalisera sin rasretorik vill jag nämna några etiska överväganden i sammanhanget. Studier av institutets material innebär en återpublicering av fotografier som producerats under förödmjukande omständigheter. För att minimera riskerna för att återigen förnedra dessa människor har jag valt att inte publicera bilder på barn eller personer som man fortfarande kan anta var i livet, inte heller bilder av särskilt förödmjukande karaktär. Att Uppsala universitetsbibliotek valt att tillgängliggöra samlingarna från institutet har stundtals kritiserats och debatterats hett under det senaste året. Här menar jag att det finns ett ansvar att minnas vad institutet gjorde och stod för, och att materialet därför måste finnas tillgängligt för forskning och studier. Tilläggas bör att den övervägande delen av de fotografier som presenteras i denna text är producerade av Uppsala universitetsbibliotek.