Fig. 5. Guldmynt (2 rosennobler) med provinsvapen präglat för kung Johan III 1585-86.
Fig. 6. Kung Gustav II Adolfs sigill med provinsvapen 1618–1632.
Den största delen av Riksarkivets heraldiska verksamhet består av förfrågningar av olika slag. Det kan vara identifiering av ett vapen i ett historiskt dokument eller arkeologiskt objekt, men lika gärna vara en granskning av en designbyrås förslag till en ny grafisk profil för en kommun eller myndighet. Inom Försvarsmakten finns en mycket gammal heraldisk tradition, vilket än idag ger Riksarkivet många uppdrag, trots ett krympande antal förband.
Riksarkivets ansvar för den offentliga heraldiken går tillbaka till 1953 då Riksheraldikerämbetet upplöstes som egen myndighet och verksamheten överfördes till Riksarkivet. Redan vid Vasakungarnas kansli fanns ämbetsmän med ansvar för heraldiken, men titeln riksheraldiker möter vi först vid mitten av 1700-talet, och Riksheraldikerämbetet fick sin instruktion fastställd 1813. Verksamheten bestod till en början mest av att skapa heraldiska vapen åt nya städer och åt personer som adlats, men sedan adlandet upphört strax efter 1900, ägnar man sig åt myndigheternas, försvarets och kommunernas vapen.
Den adliga heraldiken, som under tidigare sekler var den största arbetsuppgiften för riksheraldikern, är idag inte en uppgift för Riksarkivet utan vårdas numera av riddarhusgenealogen på Riddarhuset. Enskilda personers heraldik är inte heller en uppgift för statsheraldikern, utan något som florerar i olika ordenssällskap och föreningar.
Heraldiken i forskning och utbildning
Trots heraldikens fortsatta aktualitet saknas det en organiserad utbildning. Heraldik finns idag inte som ett eget akademiskt ämne i Sverige, och den forskning i ämnet som bedrivs vid våra universitet är mycket begränsad. Inom grundutbildningen i ämnena historia, arkeologi och konstvetenskap händer det att begreppet heraldik nämns i förbigående, men någon utbildning med bas i särskilda kurser eller läromedel finns inte. Så har det emellertid inte alltid varit. Exempelvis föreläste den framstående historikern Sven Bring, sedermera adlad Lagerbring, om heraldik på 1740-talet i Lund. Den första läroboken på svenska var Carl Ugglas Inledning till Heraldiken, som kom ut i Stockholm 1747 och under mer än hundra år var den enda handboken i ämnet. Den unge Ugglas informator och handledare var Johan Törne, som 1746 i Uppsala blev Sveriges förste och hittills ende docent i heraldik.
Heraldiken befinner sig i skärningen mellan ett historiskt kunskapsområde och en praktiskt tillämpad konstform. Trots att heraldiken är en typ av grafisk design förekommer ingen regelbunden undervisning vid våra designhögskolor. Detta får till följd att det är få grafiska designers som är vuxna uppgiften att formge eller grafiskt omarbeta ett vapen för en kommun eller en myndighet, vilka är de två stora uppdragsgivarna. I bästa fall inser man sin begränsning och söker hjälp på Riksarkivet, men lika ofta övertygar designbyrån uppdragsgivaren om att man vet vad man gör. För att säkra detta medeltida kulturarv för framtiden finns här ett utbildningsbehov. Den heraldiska verksamheten i Sverige är sålunda fattig på forskning och undervisning, men rik på tillämpning. Det är ett kunskapsområde som mer utvecklats genom praktisk, konstnärlig tillämpning än genom forskning som ett systematiskt kunskapssökande.
Trots dessa omständigheter har det under de senaste decennierna vid svenska universitet lagts fram några doktorsavhandlingar, i vilka heraldiskt källmaterial och heraldiska kunskaper har haft stor betydelse. En kortfattad presentation av dessa illustrerar vad specialistkunskaper i heraldik kan tillföra.
Vapen som politiska insignier och adlig vapenprakt: tre svenska avhandlingar
Uppsalahistorikern Torbjörn Eng analyserar i sin avhandling Det svenska väldet – ett konglomerat av uttrycksformer och begrepp från Vasa till Bernadotte från 2001 hur statsmakten i kungariket Sverige uttrycker sin politiska identitet i heraldiska termer. Undersökningen visar hur landskapsvapnen, som skapades i det kungliga kansliet till Gustav Vasas begravningsprocession 1560, kan användas i en analys av statsbildningen under perioden 1560–1809. Det heraldiska källmaterialet är ett av flera som används i analysen.
Kungariket Sverige utvecklades som en följd av den territoriella expansionen under 1500- och 1600-talet till en så kallad konglomeratstat, dvs en statsbildning sammansatt av flera statsrättsligt olikartade delar. Denna utveckling avspeglades i hur det svenska väldet presenterades i olika heraldiska sammanhang.
Det är ett rikt och varierat heraldiskt källmaterial som här kommer till användning. Kungarikets alla provinser, såväl de gamla landskapen som de nyerövrade forna danska landskapen i söder och norska i väster samt provinserna på andra sidan Östersjön, var representerade med vapensköldar i olika offentliga sammanhang. Vapensköldar för varje provins förekom som politiska symboler på rikets banér, mynt och sigill, på fursteporträtt och gravmonument samt på avbildningar av furstliga begravningsprocessioner. (fig. 5) Genom att analysera provinsvapnens komposition och inbördes rangordning i dessa sammanställningar kan Torbjörn Eng dra slutsatser angående hur riket var uppbyggt och utformningen av den politiska självbilden under stormaktstiden. De erövrade danska och norska provinserna infogades liksom de baltiska helt i riket, medan provinserna söder om Östersjön fick en annan ställning, vilket framgår av hur de rangordnades i heraldiska sammanhang. (fig 6)