Figur 7. Constantin Brancusis träskulptur Sokrates (1922).
När det självklara och evidenta avslöjar sig som en förtätning av en meningsvävnad och inte som ett från vårt eget nu åtskilt ”sakförhållande” kan vi förstå på vilket sätt filosofin förhåller sig till sin historia. Filosofin är inte bara relaterad till tänkandets historia utan är till själva sin tankes erfarenhet historisk. Den sätts i spel, har vi sett, när det redan tänkta och bekanta – det självklara – överges för att träda fram som någonting främmande i ljuset av nya frågor och nya oklarheter. Ur den synvinkeln beskriver historien förhållandet mellan det förflutna och framtiden i nuet snarare än att blicka tillbaka på vad som hänt som vore det någonting avgjort, avgränsat och avslutat. Tankens erfarenhet är alltså historisk men inte historicistisk, eftersom den beskriver ett skeende i förvandling mellan det förflutna och framtiden.
Till skillnad från både en historicistisk position (som kort och gott anser att filosofin är det som har kallats för filosofi inom historien) och från en positivistisk position (som anser att filosofin framställer förnuftets transhistoriska och universella lagar) ansåg förmoderna filosofer att filosofin betecknade tänkandets erfarenhet där det förflutna ger sig själv till känna under mötet med framtiden i ett nu. Vi kan bara titta bakåt genom att vända oss framåt och tvärtom. En tanke är ny just i relation till en annan och föregående. Förhållandet mellan filosofin och historien förstås här bortom motsättningen mellan historicism och positivism, eftersom det har att göra med filosofins sätt att tänka, dvs. hur tänkandets erfarenhet förverkligas. Filosofiska tankar är historiska, inte i första hand på grund av att tidigare filosofer tänkt dem utan därför att tänkandet sker såsom ett ifrågasättande, en destabilisering och problematisering av det redan tänkta. Det innebär att det som blivit tänkt och träder fram som förflutet varken är färdigt eller avslutat. Det bär med sig ett speciellt och egendomligt liv, ett slags ’liv efter döden’.
Förflutna filosofiska tankar visar inte bara hur tänkandet sker utan också något om det förflutnas natur som i sin tur är närvarande i tankens nu. Det förflutna ger sig paradoxalt till känna som en gåtfullt närvarande frånvaro. Därmed står det, trots sin oåterkallighet, öppet som riktning och väg snarare än som fast position eller fullbordade verk. Det lever efter sin död som minne och spår, som erfarenhet och förväntning. En filosofisk tanke kan därför sägas vara ’odödlig’ utan att vara evig. Den har ett liv efter döden eftersom den till sin natur inte är fullbordad utan väntar på sin framtida tolkning. Den determinerar inte en mening utan indikerar olika meningsriktningar och står därför öppen i sitt väsen. Genom eftertanken kan den visa sig såväl meningsfull som meningslös. Att förbereda sig för döden, att söka efter odödligheten – ett liv efter döden – är ett sätt att uttrycka hur den filosofiska tanken blir en meningsöppnande handling. Den förmoderna längtan efter ett liv bortom detta liv, efter en annan värld, berättar i själva verket om hur den filosofiska tanken befinner sig i ständig förvandling och öppnar för möjligheten att bli någon annan i livet och världen.
Äppeldoften var vad som höll den döende Aristoteles vid liv och som gav honom kraft att berätta för sina efterlevande om hur filosofin är ett sökande efter odödlighet. Därigenom kunde han visa att detta sökande beskriver hur filosofin tänker sina tankar. Den lever som förmåga att främmandegöra det egna tankesättet och att förändra sig själv. Den har definierats som ett sätt att leva upp till vad oraklet i Delfi angav som människans högsta uppgift – ”lär känna dig själv” . När innebörden av filosofin som förberedelse till att dö och till att vara död framträder som tänkandets och förståelsens förvandlingar, blir det möjligt att inse vikten av att läsa antika och förmoderna filosofiska texter. De kan för bli oss, moderna och postmoderna människor, doftande äpplen som håller vid liv det filosofiska sökandet som sökandets liv.