Figur 5. Gian Lorenzo Bernini, Apollo och Daphne (1622-1625), Galleria Borghese, Rom. Apollo är förtrollad av flodnymfen Daphne, jagar henne, hon vill undkomma och förvandlas till ett lagerträd. Bernini förmår genom den i sig förstelnade skulpturen representera en övergång mellan två stadier, en metamorfos från aktivt liv till passivt vegeterande.
"L'anima del filosofo ossia Orfeo e Euridice" ("Orfeo e Euridice ossia L'anima del filosofo") HobXXVIII/13, opera i 4 akter av Franz Joseph Haydn (1732-1809), 1791. Operan är Haydns version av Orfeusmytologin efter ett verk av kompositören Glucks "Orfeus och Eurydike". Porträtt av Thomas Hardy, 1792.
Figur 6. Ett avsnitt ur Arian "Al tuo seno fortunato" ur "L'anima del filosofo". Bilden visar "Orfeus och Eurydike" av Federico Cervelli (1625—före 1700). Orfeus var nere i underjorden för att hämta tillbaka sin avlidna hustru Eurydike. Villkoret för besöket var att han inte fick se på henne förrän de kom upp till jorden igen. På bilden visas ögonblicket då Orfeus frustrerad betraktar sin hustru och hon faller död ner. Hon hade börjat tvivla på hans kärlek eftersom han vägrat se på henne, och ville då inte följa med honom upp till ytan.
När Sokrates förklarar det godas idé i dialogen Staten utropar samtalspartnern Glaukon att detta var ett ”hyperboliskt uttryck”. Det är tydligen en hyperbol att ge sig hän bortom varat, att vilja få syn på förutsättningen för att vi över huvud taget kan se någonting alls. Visst är det ”hyperboliskt” att vilja se på solen med öppna ögon – eller att vilja se det egna ögat, samma öga som samtidigt betraktar tingen runt omkring oss. Vi kan ju se tingen som framträder för oss men vi kan inte se hur de framträder, om man så vill: själva framträdelsen. Därför tror vi mestadels att allt vi inte kan se antingen inte finns eller blott är chimärer. Det är just dessa antaganden om vad vi menar med ”ting”, ”varande” eller ”existens” som Platon som filosof vill ifrågasätta.
I den berömda grottliknelsen som vi kan läsa i samma dialog, Staten, gör Platon en karikatyr av de människor som bara ser vad som står framför dem, den omedelbara verkligheten. De ser tingen framför sig borttagna ur sitt sammanhang, bortom idéns ljus, säkra på att de inte ser något mer eller mindre än just själva tingen. Platon placerar därför dessa människor i en grotta, i en källare, som fångar, bundna till sina fördomar utan möjlighet att vända ansiktet från vad de ser framför sig. De märker inte att de inte ser tingens verklighet utan bara deras skuggor som beskriver hur de visar sig i det evidentas skymda ljus. I detta dunkel ser dessa människor inte att de blandar ihop vad tingen i sig ”är” och det sätt på vilket de framträder för dem. Platon vill uppmärksamma oss på att tingens skuggor avslöjar olika förutfattade meningar som gör att vi blir bundna till en ofri och oreflekterad förståelse av vår verklighet. För att uppnå en fri förståelse av den måste vi överge sådana oreflekterade förståelsevanor. Det som för Platon definierar den filosofiska blicken är kraften att skilja och lösgöra sig från dessa skumma föreställningar [doxai] om vad tingen är. Denna kraft är idéns kraft.
Hur tar man sig då ut ur grottan, hur befriar vi oss från källarens inlåsta blick? I en berömd passage ur dialogen Theaitetos hävdar Platon att filosofin börjar med förundran [thaumazein]. Filosofin börjar när världen och verkligheten förlorar sin självklarhet och förtrogenhet, när marken under våra fötter försvinner och allt blir till en fråga om dess grund och princip. Den filosofiska frågan som ställs med utgångspunkt i idéns kraft och som kan leda den fångade blicken ut ur självklarhetens bländande ljus blir en fråga om alltet. När allt i världen blir en fråga uppstår frågan om världsalltet. Insikten i att allt är ett [hen kai pan] skänker de dödligas liv ett kosmiskt perspektiv. Här tydliggörs hur endast ett dödligt liv kan söka sig mot det kosmiska, mot det som är större än summan av alla möjliga delar i tillvaron. Att söka efter odödligheten innebär att söka efter helhetens grunder för kunna se det förgängliga och dödliga livet i ett kosmiskt perspektiv. Människan framstår då som en del av kosmos och inte som någon arkimedisk punkt utanför världen. När denna dödliga del av kosmos, dvs. människan, söker efter odödlighet strävar hon efter att återförenas med kosmos alltid levande eller odödliga rörelse. Hon söker sig inte tillbaka till en annan värld utan till livets helhet, ett sökande som beskrivs i olika antika läror om kosmos och naturen. Detta kosmiska helhetsperspektiv, som enligt Platon endast kan framträda ur det godas idé, belyser det mänskliga sökandet efter sanning som ett sökande som aldrig kan ta slut. Den visdom om kosmos helhet, om huruvida allt är ett, som föresvävar de dödliga människorna destabiliserar sinnlighetens självklarhet och lämnar plats för den filosofiska frågan om hur de bör leva i enlighet med denna insikt.
Att orientera sig i världen genom färdiga begrepp och föreställningar utan att känna något behov att ifrågasätta dem var vad filosofen Hannah Arendt kallade att använda sig av hårda och fasta ”stenogram”. Filosofin söker avfrosta och levandegöra dessa stenogram och förvandla dem verktyg för ett aktivt tänkande. Antika författare ansåg att det filosofiska tänkandet ”inte skulpterar orörliga statyer på en piedestal utan söker förvandla allt det rör vid till något levande och aktivt. Den filosofiska aktiviteten söker inspirera behovet att agera, skapa omdömen och främja själens storhet”, för att citera några av Plutarchos rader. Med mytens Orfeus delar filosofens själ en strävan att levandegöra allt som förstelnats i en form och konfiguration, allt som stabiliserats i en doktrin och lära, allt som förnekar en framtid eller ett liv efter döden. I sina inspirerande studier om antik filosofi har Pierre Hadot insisterat på vikten av att skilja det filosofiska tänkandets erfarenhet från filosofiska diskurser och doktriner. En tänkande erfarenhet genererar diskurser och doktriner, men den gör det genom att bryta med och destabilisera vad som stelnat i självklarhet och evidens. ”Att söka sig odödlighet” kan förstås som en övning i att lämna förstelnade läror och doktriner bakom sig likaväl som att ta avsked från det bekanta och familjära (som vi gör vid döden) – för att träda in i det obekanta och främmande.