utgrävningsrapport (1907), även om den inte ger mycket ledning för dateringen, eftersom det är fråga om ett ytligt fynd. Däremot har de omkringliggande fynden betydelse: resterna av buddhistklostret och fortet liksom de andra dokument som man funnit. (Nyligen har också judisk-persiska brev av precis samma typ som det här dykt upp hos antikvitetshandlare i Europa och USA. De ser ut att härröra från den typ av khotanska ”skattsökare” som nämndes ovan. En jämförelse med dessa dokument skulle säkert kunna föra studiet av vårt brev vidare.)
Från muntlig tradition och texter på allehanda material till pappersbok
Dokumentet från Dandān Uiliq är alltså skrivet på papper, kinesiskt papper, en uppfinning som just under 700-talet gjorde sitt segertåg genom Centralasien. I det iranska området hade man inte tillgång till papyrus (som i Egypten) eller palmblad (som i Indien). Innan man lärt sig göra papper använde man många olika material att skriva på: klippväggar, lertavlor (brända eller obrända), krukskärvor (s.k. ostraca), djurhudar (pergament) osv.
Vid Talas (i södra nuvarande Kazakhstan) besegrade år 751 en muslimsk armé den kinesiska kejsarens trupper. Därigenom öppnades stora delar av Centralasien för islam och gränsen till Kina drogs ungefär där senare gränsen mellan de ryska och kinesiska imperierna kom att gå. En annan viktig följd av slaget vid Talas var att kinesiska krigsfångar förde med sig konsten att tillverka papper till Samarkand. Där startades en papperstillverkning som under flera århundraden kom att förse den persisk-muslimska världen med papper, även om pappersfabriker från 795 också etablerades i kalifatets huvudstad, Bagdad, där papperstillverkning snart gjordes till ett statligt monopol. Detta fick en revolutionerande betydelse för islamisk kultur i allmänhet och arabisk-persisk-turkisk litteratur i synnerhet.
Tillgången till papper betydde att muntligt traderad persisk litteratur av alla slag kunde börja överföras till skrift. En del typer av text hade skrivits ner redan tidigare, särskilt religiösa, juridiska och administrativa dokument. Det lär också ha funnits en skriven rikshistoria, en krönika över härskarna och deras bedrifter, men mängden av skriven text var starkt begränsad av tillgången till material att skriva på. Något som så gott som uteslutande bevarats muntligt var texter av det slag vi skulle kalla skönlitteratur, dvs. episk diktning, lyrisk poesi och berättande prosa. Nu började detta gradvis skrivas ner i allt större utsträckning, men en stark parallell muntlig tradition levde kvar ännu många århundraden. Ja, vad berättelser beträffar har de ofta förts vidare muntligt ända in i våra dagar. Detta sambruk mellan oral och skriftlig tradition innebär speciella problem för en historiskt inriktade filolog. På vilka sätt kan påverkan av en oral litteratur (”oratur”) avläsas i de bevarade skriftliga källorna? Kan vi räkna med att muntligt traderad litteratur var avfattad på ett språk som till sin uppbyggnad skiljer sig från det vi finner i skrivna texter?