Fig. 4. Sång- och dansflickor från Xinjiang.
Här är det ännu ett enkelt kommunikationsmedel mellan människor av olika etnisk tillhörighet längs handelsvägarna långt från det iranska kärnlandet. En delvis rekonstruerad och i radändarna rent tentativ översättning av de fyra första raderna skulle kunna lyda så här:
[1.] I Herren Guds namn, han som må vara vår hjälpare. Snart kommer den dag
[2.] som vi har utvalt, och jag har skrivit mer än tjugo brev, men ni har inte svarat.
[3.] Var vänlig observera med vad (vem?) min post anländer och når din fästning,
[4.] och se till att man ger honom hans tre andelar! Min andel skrivs på min räkning
I fortsättningen diskuteras inköp av får, tyg, kläder, krukor och möjligen nardus och hur de gemensamma affärerna ska göras upp. Adressaten uppmanas också att gå till kommendanten och ta med en harpa, så ska brevskrivaren lära upp en flicka – uppenbarligen för att sjunga och dansa. Sedan diskuteras ytterligare boskapsaffärer, och till sist uppmanas adressaten att bege sig från sin stad efter att ha utrustat sig med lämpligt remtyg, sadel och sporrar. Brevet slutar:
[37.] Jag önskar dig det bästa av allt som kommer från den Högste.
[38.] (Azkar?)
På grundval av skriften kan man lugnt påstå att brevskrivaren var en judisk köpman, men egendomligt nog finns bara ett äkta hebreiskt ord i texten, nämligen rabbī ’min herre’ i rad 16 (och läsningen av det ordet är inte ens helt säker). De religiösa invokationerna i början och slutet av brevet kunde lika gärna vara islamiska. Sannolikt avslutas dokumentet med brevskrivarens namn, men bokstäverna är hopträngda och svårläsliga. Den läsning som ligger närmast till hands är Azkar eller med en persisk läsning Azkhar, men ingetdera ger något välkänt personnamn – varken judiskt eller persiskt. Här får vi i alla fall som genom ett titthål in i en annan tid en inblick i några köpmäns vardagsliv. Det utspelade sig för 1200 år sedan men känns ändå nästan samtida. Den dansflicka som man tycks vilja lära upp som harpospelerska påminner faktiskt om det faktum att sång- och dansgrupper från Xinjiang är särskilt populära ännu idag. (Fig.3).
För den filologiska analysen av denna text utgår man alltså från en analys av papper och bläck, ett paleografiskt studium av skriften (jämförelse med hebreisk skrift i liknande dokument), en analys av språket (språkhistoriskt förhållande till medel- och nypersiska och jämförelse med andra judisk-persiska texter), en genomgång av innehållet och dess möjliga referenser till kända historiska fakta. Därtill kommer den arkeologiska kontexten, som den beskrivs i Aurel Steins