Fig. 1. Karta över Främre Asien som visar sträckningar av Sidenvägen. Grafik: Jan von Bonsdorff.
Fig. 2. Den ungersk-brittiske arkeologen Aurel Stein med följeslagare och hund i Taklamakan-öknen omkring 1900.
Av naturliga skäl har vi bara skriftliga källor till de tidiga muntliga traditionerna. Vi får sluta oss till deras existens, dels av bevarade skrivna texter och dels av indirekta källor, som t.ex. arabiska och grekiska historiker, som går längre tillbaka i tiden än de iranska. I själva verket vet vi mycket litet om hur de muntliga traditionerna förskriftligades. Vi vet inte ens riktigt hur det nya skriftspråket, persiska, skapades. Det skiljer sig en hel del från den tidigare medelpersiskan, och tycks ha uppstått i en mångspråkig miljö i nordöstra Iran, sedan dessa provinser lagts under det arabiska kalifatet. De äldsta bevarade nypersiska dokumenten är faktiskt avfattade på en judisk variant av språket som brukar kallas judisk-persiska och som skrivs med hebreiskt alfabet.
Fallstudie: Det judisk-persiska köpmannabrevet från Dandān-Uiliq
Ett mycket viktigt dokument för förståelsen av det nypersiska skriftspråkets uppkomst är ett fragment av ett brev skrivet i slutet av 700-talet någonstans längs den östra delen av den s.k. Sidenvägen, dvs. de karavanvägar som förband Västasien med Kina. Detta 38 rader långa brev är skrivet av en köpman till en annan på en mycket enkel nypersiska men nedtecknat i hebreisk skrift. Förutom att det är en språkhistoriskt viktig text utgör studiet av detta fragment ett utmärkt exempel på en typ av filologisk analys baserad på en enda textkälla .
Den 18 december 1900 slog den ungersk-brittiske arkeologen Aurel Stein och hans följeslagare läger bland några husruiner i sanddynerna 130 kilometer nordöst om staden Khotan. Det var en plats som var känd bland traktens skattsökare som Dandān-Uiliq (Elfenbenshuset) och som hade besökts av Sven Hedin några år tidigare. En gång i tiden hade det varit en av stationerna på den gren av Sidenvägen som löpte längs södra randen av Taklamakan-öknen. (Fig.1) De närmaste dagarna grävde Aurel Stein ut och beskrev en del av ruinerna, bl.a. ett buddhistiskt tempel med delvis bevarade fresker. Bland husruinerna fann han också dokument skrivna både med indisk brahmi och kinesisk skrift och en hopknycklad pappersboll som visade sig innehålla delar av en sida skriven med hebreisk skrift. Det framkom senare att det var fråga om ett brev som trots den hebreiska dräkten var skrivet på persiska. Det är inte så märkligt, eftersom judiska grupper i diasporan sedan mycket gammal tid hade haft för vana att skriva lokala språk med sitt eget heliga alfabet. Märkligt är däremot att detta har visat sig vara det äldsta bevarade provet på nypersiskt språk som är av någorlunda omfattning.
Det är uppenbarligen fråga om ett brev från en köpman till en annan, och av fyndplatsen att döma bedrev dessa köpmän handel längs karavanvägarna i den avlägsna provinsen Sinkiang (Xinjiang eller Kinesiska Östturkestan). Ruinstaden Dandān-Uiliq (turkiska Dandan öilik) var en gång känd av kineserna som Li-hsieh och innehöll förutom det kinesiska buddhistklostret också en liten kejserlig garnison med en kinesisk kommendant.