Persisk filologi – från muntlig tradition till boktryck

Av Bo Utas
Publicerad:2011-02-17 16:35
Majlis

Fig. 11. Sida ur Teheran-manuskriptet Majlis-i Sinâ 242 från 680 AH (=1281 AD). Bilden visar slutet av diktverket Misbâh ul-arvâh inklusive kolofon med angivande av datumet "om morgonen torsdagen den 10 Muharram år 680" följt av skrivarens namn (Mahmûd 'Alî; b. 'Alî Abdîl).

sökarens vandring genom både helvetets och paradisets olika nivåer i den tradition som vi i Europa främst förknippar med Dantes Divina Commedia. I det sista avsnittet skildras hur sökaren når det allra högsta stadiet, själens utslocknande. Det är något som egentligen undandrar sig en beskrivning i ord men som här ändå tecknas i en rad paradoxer. Denna svåra text har misshandlats en hel del genom århundradena, men genom noggrann textkritisk analys kan man komma fram till en koherent text som i svensk parafras lyder så här:

När blicken försvann, blev jag kvar,
    därefter såg jag inte och rörde mig inte.
”Jag” gick fullständigt från ”jag” till ”icke-jag”,
    så att ”icke-jag” och ”jag” förblev Välgöraren [Gud].
Så länge som ”jag” fanns, fanns munskänken,
    när det tillintetgjorts, blev det bestående.
Så länge blicken förblev, såg den,
    när blicken var borta, hörde inte örat.
När blicken och örat blev blinda och döva,
    blev talet förintat och tungan oanvändbar.
Om någon efter detta tillstånd gav ett tecken,
    gavs det av Givaren av förnuft och tal och själ.
Och denna punkt som uttrycktes så väl,
    eftersom ”jag” inte fanns, vet att Han talade!
Själv sade Han sanningen och hörde den Själv,
    eftersom Han Själv visade och Själv såg.
Var alltså, vid Gud, övertygad om att ingen
    sanning existerar utom Gud16.

(Fig. 11)

Tyvärr tillåter inte utrymmet en genomgång av den textkritiska analysen, men den text som till sist kommit fram skiljer sig på en rad punkter från den yngsta versionen, nämligen den som publicerats postumt från ett arbete av den framstående iranske textforskaren Badī‛ uz-zamān Furūzānfar17. Bl.a. finns där före de två sista verserna ett tillägg av inte mindre än tolv verser som hämtats ur två sena, odaterade handskrifter (L och M).

Från manuskript till litografi och typtryck

Även om man ser en nedgång i konstfullhet och litterär kraft från 1500-talet och framåt, förblev den persiska handskriftskulturen totalt dominerande ända till slutet av 1800-talet. Med det allt starkare europeiska inflytandet kom också boktryckarkonsten till Iran. I och för sig hade olika religiösa minoriteter (särskilt armenierna i Isfahan) producerat tryckta böcker redan på

16.Bo Utas, “A journey to the other world according to the Lantern of Spirits”, Bulletin of the Asia Institute, N.S. 4(1990; publ. 1992; = Aspects of Iranian culture, in honor of Richard Nelson Frye), s. 307-311.
17.Teheran 1349/1970.