I min avhandling om den sufiska lärodikten Tarīq ut-tahqīq (1973) försökte jag kringgå dessa problem genom att välja en text av begränsad längd (948 dubbelverser) känd i en begränsad mängd skriftkällor (24 handskrifter och fem tryck). Efter en ingående textkritisk analys kunde jag etablera ett tentativt stemma som en sammanfattning av texthistorien, som kunde användas vid etableringen av den kritiska texten. I den textkritiska apparaten noterade jag alla läsarter (varianter) ur de åtta handskrifter som tycktes representera stemmats olika grenar bäst. Till det kom alla läsarter i en semikritisk tryckt utgåva. På så sätt kunde jag hävda att dessa åtta handskrifters text verkligen (och verbatim) återfinns i utgåvan. Dessutom genomförde jag en noggrann analys av hela texthistorien från 1300-talet till modern tid och kunde visa att texten i alla handskrifter utom de två äldsta gick tillbaka på en (icke bevarad) 1500-tals handskrift som fallit sönder och bundits om felaktigt och att verket flera gånger genomgått en reattribution till olika författare. Senare fynd av en handskrift i Konya (i Turkiet) kunde bekräfta stemmats rekonstruktion av texthistorien, och ett av mig från början förbisett kronogram i diktens sista vers visade sig ge en precis datering:
xatm-i īn nazm bar sa‛ādat bād (”detta poems slut må vara lyckosamt”), där frasen bar sa‛ādat bād (”må vara lyckosamt”) enligt abjad (det arabiska alfabetets numeriska användning) ger följande värde: b=2+r=200+s=60+‛=70+ʼ=1+d=4+t=400+b=2+ʼ=1+d=4, dvs. 744 A.H. = 1343/44 A.D.
Fallstudie: Den sufiska lärodikten Misbāh ul-arvāh (”Själarnas lykta”)
I praktiken har editioner av klassiska persiska verk sällan levt upp till textkritikens stränga krav. Utgivarna har oftast nöjt sig med att basera sina utgåvor på ett fåtal manuskript, i bästa fall de äldsta tillgängliga, annars de som funnits närmast till hands. Därvid har man vanligen valt den handskrift som man – efter mer eller mindre ingående analys – funnit vara den mest pålitliga som bashandskrift och korrigerat den med läsarter från de andra handskrifterna bara när dess läsningar förefallit inkorrekta. I den kritiska notapparaten har man sedan infört ett urval av varianter från de olika handskrifterna. På så sätt har man fått en eklektisk utgåva som är starkt beroende på utgivarens kompetens och intuition. En något mer systematisk metod finner man i Nātil-Khānlarīs utgåva av Dīvān-i Hāfiz, baserad på fjorton handskrifter, där utgivaren i första hand valt den läsart som återfunnits i en majoritet av handskrifterna, i andra hand den i de äldsta handskrifterna (med noggrann redovisning av handskrifternas varianter i notapparaten).