Fig. 6. Exempel på kalligrafi. Bilden visar ett uppslag i manuskriptet till diktsamlingen "Rubaiyat" av Omar Khayyam (1048–1123), O Nova 42, Uppsala universitetsbibliotek.
Fig. 7. Miniatyrmåleri ur "Jamal u Jalal" (1504–1506). Illustrationen är tillskriven Sulțān Muhammad, O Nova 2, Uppsala universitetsbibliotek.
Fig. 7b. Detalj.
Fig. 8. Miniatyr ur det iranska nationaleposet Shâh-nâmah, ”Kungaboken”, skrivet av den persiska poeten Firdausi (Ferdousi) på 1000-talet. Handskrift i Uppsala universitetsbibliotek, O Cels. 1.
Fig. 8b. Detalj.
skrift, illustrationer, antal blad, bladens format, textytans format, antal rader, förekomsten av ramar och kolumner, utsirningar, skrift i marginaler, glosseringar, infärgning av rubriker och andra nyckelord/fraser, titelsida (‛unvān), innehållsförteckning (fihrist), kolofon (târîkh), paginering, kustoder osv. Banden är ofta skinnband med blindpressade och ibland förgyllda mönster och har i regel en flik över snittsidan (Fig. 5). Papper (i äldre tid ofta av linne) kan hänföras till olika tillverkningsorter (och tider, t.ex. genom vattenmärken), eventuellt dubbelt (klistrat) och ibland färgat eller mönstrat. Studiet av själva skriften kallas paleografi och innebär analys av skrivstilar (ductus, som kan ge god ledning för dateringar) såväl som av själva texten (Fig. 6). Illustrationer kan vara av mångahanda slag, som diagram, skisser osv., men är ofta minutiöst utförda små målningar, s.k. miniatyrer (Fig. 7, fig. 8). Analysen av en handskrifts olika delar kan leda till slutsatser om dess proveniens – när, var och i vilket sammanhang den kommit till – men det viktigaste är förstås läsningen av själva texten. En medeltida handskriven text kan studeras på många olika sätt. Man kan nöja sig med att läsa den i original eller fotokopia, numera ofta på CD etc., och använda den som historisk källa tillsammans med andra källor, men en historisk källa måste alltid underställas en källkritisk granskning, och därför måste man ta ställning till källans autenticitet. Det är här den s.k. textkritiken kommer in. Är det, som oftast är fallet, fråga om en kopia av en tidigare handskrift, som i sin tur går tillbaka på ett äldre original, måste man fråga sig hur originalkällan egentligen såg ut, hur den text eller den passage man är intresserad av ursprungligen var skriven. Man kan alltså vara intresserad av den enskilda textkällan i den form den finns för handen, eller av textens traderingshistoria, eller av ursprungstextens exakta lydelse (för språkhistoriska eller andra typer av historiska studier). Runt detta finns en stor metoddiskussion, beskriven i klassiska handböcker som Textkritik av Paul Maas och Textual Criticism and Editorial Technique av Martin West.
Med den klassiska (dvs. grekiska och latinska) textkritiken som modell har man i den persiska filologin framför allt ägnat sig åt att framställa textkritiska utgåvor av klassiska (medeltida) persiska texter, oftast litterära. Det har dock visat sig svårt att följa de klassiska modellerna. En av anledningarna till det är att den persiska handskriftssituationen skiljer sig från den klassiska på många punkter. De persiska källdokumenten härstammar från senare tid än de grekiska och latinska, och språket i texterna skiljer sig mycket mindre från det moderna. Det innebär att de flesta kopisterna har menat sig skriva det egna språket och därmed vara kompetenta att ”rätta” texterna efter behov. Vidare är tillgången till textkällor (handskrifter) för de mest kända verken oftast mycket riklig, så att det helt enkelt är ogörligt att ta hänsyn till hela den existerande texttraditionen. En mer svårhanterbar skillnad är synen på författarens och hans verks unicitet.