Tusen år av persiska texter
Här kommer jag att behandla studiet av äldre texter och äldre muntlig tradition på persiska, ett språk som idag är riksspråk i Iran, men som i äldre tid användes över stora områden långt utanför dagens Iran. Persiskan uppstod under 700-talet e. Kr. och kom så småningom att användas som litteraturspråk också i Centralasien, på den indiska subkontinenten och i det osmanska riket. Under hela tusen år undergick det klassiska persiska litteraturspråket mycket få förändringar, och den enorma mängd av texter som skapades över hela detta territorium och under den långa tidsperiod bildar en sammanhängande kultur som inbjuder till fascinerande studier av mångahanda slag. Sådana textstudier brukar sammanfattas med begreppet filologi. Persiska är ett av flera iranska språk. Här används termen persisk med avseende på just persiska och termen iransk med avseende antingen på de iranska språken i allmänhet eller på det område inom vilket de olika iranska språken använts och används.
Vad menas med persisk filologi?
Skillnaden mellan ”filologi” och ”lingvistik” är inte alldeles klar i svenskan. Traditionellt betecknade ”filologi” språkvetenskap i allmänhet, dvs. både studiet av texter och studiet av språk, men på senare tid brukar man upprätthålla distinktionen mellan ”filologi” som studiet av texter och ”lingvistik” som studiet av språk som just språk. Det överensstämmer i stort sett med modernt internationellt bruk, även om ”philology” på engelska ännu ofta används för språkvetenskap av alla slag. Här avser i alla fall ”filologi” studiet av texter, och specifikt persiska texter, på samma sätt som vi har t.ex. klassisk (latinsk och grekisk) filologi, semitisk (arabisk, hebreisk och arameisk) filologi och indisk (sanskrit etc.) filologi.
Den persiska filologin försöker alltså förstå och levandegöra tidigare århundradens kultur genom analys av ”texter”, dvs. språkbundna källor. Efter den arabiska erövringen av Iran i mitten av 600-talet går det bortåt 200 år innan det börjar dyka upp texter på det nya islamiska iranska språk som brukar kallas nypersiska eller, enklare, persiska. Under dessa århundraden fanns naturligtvis en produktion av texter – administrativa, juridiska, historiska, vetenskapliga, religiösa, filosofiska, poetiska, berättande osv. – men det fanns ännu inte ett skrivet persiskt högspråk (litteraturspråk). Det som skrevs ner, skrevs ännu ett par århundraden på den föregående (sasanidiska) dynastins skriftspråk, medelpersiska, eller på erövrarnas arabiska. Mycket fördes också vidare i en muntlig tradition som varit mycket stark ända sedan början av den kända iranska kulturen bortåt 3000 år tillbaka. Här kommer jag med ”texter” att avse både sådant som är skrivet och det av muntlig tradition som kan rekonstrueras. Det finns en livlig vetenskaplig diskussion om skillnaderna mellan skrivna och muntligt traderade texter (s.k. ”oralitet”, jfr. Walter Ong, Jack Goody, Eric Havelock, Ruth Finnegan m.fl.), men ur ett iranskt perspektiv är dessa skillnader sekundära. Den överordnade kategorin är texter som är medvetet avfattade i ett normerat högspråk och är avsedda att föras vidare – muntligt eller skriftligt – i motsats till fritt talspråk.