Filologi och textkritik

Av Gunhild Vidén
Publicerad:2011-03-23 16:09

Stemma codicum av komediförfattaren Plautos verk.

Byst av Gaius Julius Caesar, Arkeologiska Nationalmuseet, Neapel. Foto: Andreas Wahra, 1997.

Uppslag i Commentarii de Bello Gallico, en redogörelse av Julius Caesar om krigsåren i Gallien.

Textkritiska metoder

Den metod som huvudsakligen används inom klassisk filologi idag kallas ibland för den Lachmannska metoden, efter den tyske filologen Karl Lachmann (1793-1851) som gjorde sig känd för sitt grundläggande metodiska arbete med dels äldre tyska texter (fr.a. Niebelungenlied), dels antika grekiska och latinska texter (fr.a. Homeros och Lucretius). Man talar också om den stemmatiska metoden. Ett av målen med arbetet är att kartlägga sambandet mellan de olika bevarade handskrifterna för den text man arbetar med. Detta samband brukar illustreras genom ett s.k. stemma, ett sorts släktträd, som visar vilka handskrifter som är besläktade med varandra (se bild här till höger). Den text som blir resultatet av en sådan handskrift kallas för en kritisk utgåva, och skiljer sig därmed från den s.k. diplomatariska utgåvan. I en sådan återger man med stor noggrannhet innehållet i en, eventuellt flera, handskrifter. Ett skäl till att göra en diplomatarisk utgåva kan förstås vara att det bara finns en handskrift till en viss text. Även när så är fallet är det dock fullt möjligt att göra en kritisk utgåva. Valet beror på vad som är målet med utgåvan. I den traditionella filologin är målet att ge ut en text som ligger så nära originalet som möjligt. Om inte den enda bevarade handskriften är en autograf (vilket ytterst sällan är fallet), så är det inget som säger att denna enda handskrift representerar originaltexten särskilt väl, och texten bearbetas då med de metoder som presenteras nedan. Däremot kan det finnas andra skäl till att ge ut en diplomatarisk utgåva. Vi kommer då in på den metod som på engelska kallas New philology, på svenska ny filologi eller nyfilologi. Där tar man utgångspunkt i den enskilda handskriftens historia, kulturella kontext m.m. Denna metod lanserades fr.a. av den franske forskaren Bernard Cerquiglini på 1980-talet. I denna metod fokuseras mindre på författare och originaltext, och mera på skrivare, tillkomsthistoria och reception. Medan den traditionella filologin har fokus på textens innehåll har nyfilologin också fokus på textens materie. För bägge inriktningarna gäller att utövaren måste ha goda kunskaper i paleografi, läran om gamla skriftformer, och i kodikologi, läran om handskrifters materiella form.

Inom den klassiska filologin, den vetenskapsgren som arbetar med texter från den grekiska och romerska antiken, är det fortfarande främst den stemmatiska metoden som används. Inom medeltidsfilologi börjar den nyfilologiska metoden få allt större utbredning.

I nedanstående fallstudie beskrivs hur den stemmatiska metoden fungerar praktiskt.

En fallstudie

För att demonstrera hur textkritiskt arbete fungerar ska jag visa ett exempel hämtat från Gaius Julius Caesars mest kända verk, De bello gallico, Om det galliska kriget. Textkritik är ett nödvändigt redskap för utgivning av alla antika texter, så vilken som helst annan författare kunde ha valts, men eftersom Caesars arbete fungerar som en viktig källa till historien kan det vara intressant att se på ett exempel från en sådan text. Detta exempel är hämtat från bok 1, kap. 16 (se exempel ur andra utgåvor av samma bok, fig.1 och 2, ovan till höger).

Om en latinkunnig person vill läsa om kriget i Gallien kan han eller hon välja mellan flera olika utgåvor. Låt oss anta att personen ifråga väljer utgåvan i den välkända serien Oxford Classical Texts. På det ställe jag har valt som illustration läser man då följande på latin:

in his Diviciaco et Lisco, qui summo magistratui praeerant quem Vergobretum appellant Aedui

Det bör översättas på följande sätt:

bland dessa (galler) fanns Diviciacus och Liscus, som (båda) förestod det höga ämbete som haeduerna kallar Vergobretus

Om vederbörande i stället hade valt utgåvan i en annan engelsk serie, Bristol Classical Press, hade han eller hon i stället funnit följande text:

in his Diviciaco et Lisco, qui summo magistratui praeerat quem Vergobretum appellant Aedui

Det är bara en bokstav som skiljer, men innebörden blir en helt annan, nämligen att det var Liscus ensam som innehade det höga ämbetet. Där den ena utgåvan har en pluralform av verbet har den andra en singularform. Hur ska man då veta vad som är den korrekta formen? I det här fallet kan man börja med att skaffa närmare information om vad egentligen Vergobretus var. I den närmast följande texten talas det om denne Vergobretus med verb i singularformer, och på ett annat ställe säger Caesar uttryckligen att en person valdes till detta ämbete varje år. Det framgår också att det inte var själva ämbetet som kallades Vergobretus utan den person som innehade ämbetet, alltså bara en person. Hur kan det då komma sig att en felaktig form förekommer i en så ansedd serie som Oxford Classical Texts? Är det helt enkelt ett modernt tryckfel?

Nej, det är det inte. Men i det här fallet råkar det vara så att pluralformen praeerant är den som står i samtliga de handskrifter vi har bevarade av Caesars text. En tidig utgivare har insett att pluralformen praeerant inte kan vara riktig utan ändrat texten till praeerat; senare utgivare har sedan antingen valt att behålla den ursprungliga texten eller accepterat ändrings-förslaget (med textkritisk terminologi en emendation).

Nu måste vi börja fundera över kriterierna för att göra förändringar i en text. I en modern författares text kanske vi noterar att något är i någon mening fel, men det betyder inte att vi går in och ändrar i texten utan vidare (möjligen med undantag för att rätta ett uppenbart tryckfel). Men tillkomsthistorien bakom antika texter, det vi kallar traderingen, är sådan att det ibland faktiskt är berättigat att ändra i texter. Detta kan förstås inte ske hur som helst utan måste följa vissa fastlagda principer. Detta är den metod vi kallar textkritik.